Anna Sophia Bonde: Det finns glädje i att tjäna andra

Fixeringen vid vad vi själva har uppnått hindrar glädjen från att bryta fram.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Ser du med onda ögon på att jag är god? Jordägarens fråga till dem som arbetat hela dagen och sedan missnöjt konstaterar att de får lika mycket som det där slöddret som bara jobbat en liten stund (Mt 20:1-16) – den provocerar läsaren. Jag kan precis höra mig själv, indignerat, formulera samma invändning. Mätt med min måttstock är det orättvist. Uppenbarligen tänker Gud annorlunda.

Enligt en sociologisk undersökning skulle många människor välja att leva med enklare standard – om bara deras grannar hade det ännu lite sämre. Reptilhjärnan i oss föredrar detta alternativ framför att leva fint, i ett område där folk har det finare än vi själva.

Den överenskomna lönen om en denar var inget problem – så länge det inte kom några snyltare med in i bilden. I teorin gillar vi förstås tanken att Gud är generös men ställda inför ett exempel på Hans nåd – att latmaskar kommer i åtnjutande av icke förtjänta förmåner – är det inte alls säkert att vi blir glada. I likhet med storebrodern till honom som brukar kallas ”den förlorade sonen” drar vi oss purkna in i skuggorna och har inte alls lust att vara med på festen.

Det är ingen tillfällighet att ex-farisén Paulus så ofta kritiserar glädjelöshet och förment duktighet. Han visste precis hur tankarna kan gå. Fariséerna hade vad jag skulle kalla en optimistisk människosyn – de trodde att människan, om hon bara skärpte sig, skulle kunna uppfylla rättfärdigheten. (En fariseistisk tanke är att när hela det judiska folket håller alla buden i åtta dagar – då kommer Messias.)

I sitt författarskap kommer Paulus att många gånger göra upp med den sortens falska optimism. Glädjen, undervisade han korintierna, kommer av att bejaka sin kallelse som Guds älskade barn, ”heliga tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår herre Jesu Kristi namn, deras och vår herre”. Inte helig = bättre, andligare, mer fullkomlig än de andra. Utan helig – tillsammans med de andra. Helig – för att den Gud som kallat är helig. Då släpper självmedvetenheten, föreställningen att man ska meritera sig, (be)visa att man förtjänar Guds kärlek.

Fixeringen vid vad vi själva har uppnått och hur betydande detta måste vara i Guds ögon hindrar glädjen från att bryta fram. Den glädje som Gud vill ge. Han vill att vi ska vara generösa – som Han är. Ändå: Hur ofta tänker vi inte snålt och missunnsamt om andra bröder och systrar? Den där snålheten är en synd som bör bekännas. För den hindrar Guds kärlek från att fullständigt genomsyra den kristna församlingen, så som Gud längtar efter att göra, i oss och bland oss.

Den där attityden, den där glädjen – den kan man inte forcera. Man kan inte köpa den någonstans, inte kräva den, inte roffa den åt sig. Den kommer som gåva – att tas emot, att levas. Och Givaren är den Gud som, enligt profeten Jeremia, ”verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren”.

 

 

Söndagens bibeltexter:

Gamla testamentet: Jeremia 9:23f

Så säger Her­ren: Den vi­se skall in­te va­ra stolt över sin vis­het, den star­ke in­te över sin styr­ka, den ri­ke in­te över sin ri­ke­dom. Den som vill va­ra stolt skall va­ra stolt över det­ta: att han har in­sikt och kun­skap om mig, om att jag, Her­ren, ver­kar i kärlek, i rätt och rättfärdig­het på jor­den, ty däri har jag min glädje, säger Her­ren.

1 Korinthierbrevet 1:1-3

Från Pa­u­lus, ge­nom Guds vil­ja kal­lad att va­ra Kristi Je­su apos­tel, och från vår bro­der Sosthe­nes till Guds försam­ling i Ko­rinth, till dem som hel­gats ge­nom Kristus Je­sus och kal­lats att va­ra he­li­ga till­sam­mans med al­la dem på var­je plats som åkal­lar vår her­re Je­su Kristi namn, de­ras och vår her­re. Nåd och frid från Gud, vår fa­der, och her­ren Je­sus Kristus.

Matteusevangeliet 20:1-16

Med him­mel­ri­ket är det som när en jordäga­re vid da­gens början gick ut för att le­ja ar­be­ta­re till sin vingård. Han kom öve­rens med dem om en dags­pen­ning på en de­nar och sände i väg dem till vingården. Vid tred­je tim­men gick han ut igen och fick se några and­ra stå syss­lolösa på tor­get. Till dem sa­de han: ’Gå bort till vingården, ni också. Jag skall ge er skäligt be­talt.’ Och de gav sig dit. Se­dan gick han ut vid sjätte tim­men och vid ni­on­de och gjor­de li­ka­dant. Vid elf­te tim­men gick han ut igen, och när han såg några and­ra stå där sa­de han: ’Varför står ni här he­la da­gen ut­an att ar­be­ta?’ De sva­ra­de: ’Därför att ing­en har lejt oss.’ Då sa­de han: ’Gå bort till vingården, ni också.’ På kvällen sa­de vingårdens äga­re till förman­nen: ’Kal­la sam­man ar­be­tar­na och ge dem de­ras lön. Börja med dem som kom sist och slu­ta med de förs­ta.’ De som ha­de lejts vid elf­te tim­men kom fram och fick en de­nar var. När se­dan de förs­ta steg fram trod­de de att de skul­le få mer, men fick var sin de­nar de också. Då pro­te­ste­ra­de de och sa­de till äga­ren: ’De där som kom sist har ba­ra hållit på en tim­me, och du jämställer dem med oss som har sli­tit he­la da­gen i sol­het­tan.’ Då sa­de han till en av dem: ’Min vän, jag är in­te orätt­vis mot dig. Vi kom ju öve­rens om en de­nar, ta nu vad du skall ha, och gå. Men jag vill ge den sis­te li­ka myc­ket som du fick. Har jag in­te rätt att göra som jag vill med det som är mitt? El­ler ser du med on­da ögon på att jag är god?’ Så skall de sista bli först och de förs­ta sist.”

Psaltaren 25:4-11

Her­re, lär mig di­na vägar, vi­sa mig di­na sti­gar. Led mig i din san­ning, lär mig, du som är min Gud, min rädda­re, ständigt hop­pas jag på dig. Her­re, kom ihåg din barmhärtig­het, den god­het du all­tid har vi­sat. Glöm min ung­doms syn­der, allt jag bru­tit, tänk på mig i din tro­fast­het, Her­re, du som är god. Her­ren är pålit­lig och god, därför vi­sar han syn­dar­na vägen. Han le­der de ödmju­ka rätt, de ödmju­ka lär han sin väg. Allt vad Her­ren gör är nåd och tro­fast­het mot dem som håller hans förbund och hans bud. Her­re, min synd är stor, förlåt den, ditt namn till ära.

 

Annons
Annons