Anna Sophia Bonde: Var försiktig med att döma

Vi, som är bristfälliga, ska vara försiktiga med domen

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Att Gud är Domaren, som ska döma människorna – oss! – är inte en tanke som står högt i kurs i nutida västerländsk teologi. Söndagens rubrik ”Att inte döma” frestar oss att dra slutsatser från det bibeltexterna säger om hur vi ska vara mot varandra till Guds förmenta approach. För inte så länge sedan var söndagens tema ”Fria eller fälla” vilket jag tycker bättre motsvarar vad bibeltexterna diskuterar.

Tanken hos Paulus (episteln) och Lukas (evangeliet) är klar: vi, som är bristfälliga, ska vara försiktiga med domen och förlita oss på att det finns en rättvis Domare. Vi ska vara försiktiga med att döma just för att det finns en rättvis Domare. Inte för att frågan om sant och falskt, ont och gott inte skulle vara meningsfull.

Profeten Hesekiel är spännande på många sätt. Ett viktigt drag hos honom är individualismen, som han behandlar just i kapitel 18, varifrån dagens GT-text är hämtad. Vi som fått individtänkandet med bröstmjölken kan nog inte riktigt förstå vilken ny och för hans samhälle ovan tanke det var. Det var självklart att tänka att synder gick i arv och att yngre generationer fick lida för vad de äldre sjabblat till.

Hesekiel betonar i stället att var och en har ansvar för sina egna handlingar och att den vi är ansvariga inför är Gud. Det låter kanske som en plattityd, en självklarhet, men med tanke på hur ovilliga många av oss är att överhuvudtaget tänka på domen finns här viktiga insikter att återupptäcka.

Ytterst är det Gud själv vi förgår oss mot, när vi behandlar andra illa eller bagatelliserar vårt eget människovärde. Det vi behöver är inte främst positivt tänkande, eller en teologi som påstår att det där med synd och ondska är förlegat och gammaldags. Det vi behöver är ”ett nytt hjärta och en ny ande”. Skapa er ett nytt hjärta, rekommenderar Hesekiel sina landsmän.

Det är förstås lika omöjligt idag som det var då. Men det är en gåva Gud ger, till dem som längtar efter den, se Hes 37:6. Och det är den gåvan som är förutsättningen för det nya livet, det som inte dör. Det livet kan ingen av oss fixa till själv.

Det är intressant att Paulus i samma andetag skriver först ”bär varandras bördor” och sedan ”var och en måste själv bära sin börda”. Det är en skenbar motsättning. Den kristna församlingen är den plantskola där det nya livet växer. Och det växer när vi, som alla har fått en hjärttransplantation, förstår att värdera det nya livet som det stora under det är. Det är inget någon av oss har förtjänat eller kan förtjäna – just därför ska vi vara ödmjuka inför de systrar och bröder i vilka nytt liv spirar. Precis som i trädgården tar växten ofta god tid på sig.

Ogräset, det gamla stenhjärtat, vill gärna komma tillbaka. Man rensar och rensar. Söndagens texter tar livets komplexitet på allvar – och dess skönhet.

Anna Sophia Bonde, 
bibellärare på Helsjöns folkhögskola

Annons
Annons
Annons
Annons