Att rädslan för kristen religiös påverkan av barn och ungdomar är stor har vi lärt oss nu. Jag ­menar; nåde den präst som önskar Guds välsignelse på skolavslutningen. Rädslan för asiatisk religiös påverkan verkar däremot vara obefintlig. I alla fall om man ska tro Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm. Enligt Svenska Dagbladet tror hon nämligen att yoga för de allra flesta som utövar det, helt saknar koppling till religion och filosofi.

När jag läste det kom jag inte helt osökt att tänka på vad som hände för några år sedan när ett antal föräldrar som saknade dagis till sina barn frågade en grannkyrka om hjälp. Föräldrarna hade goda relationer till församlingen, Betania på Hasslö. Där hade man gått i  söndagsskola, varit med i scouterna och deltagit i barnmusik med sina barn. Lokalen låg perfekt, mitt i byn och mitt på ön. Skulle inte den kunna användas för ett dagis också? Inte bara som kyrka.

Tillsammans bildade vi en förening vars enda syfte var att, på kristen grund, starta och driva en förskola enligt gällande läroplan. Samtidigt inbjöds till offentligt möte för alla intresserade. Det blev fullt i kyrkan. När idéerna prövades och frågorna samlades ihop kunde vi enkelt konstatera att det fanns ett underlag. Föräldrarna drev på.

Därför gjordes budget, verksamhetsplan och ansökan et cetera. Det såg visst ovanligt bra ut enligt kommunens handläggare, som föreslog Barn- och utbildningsnämnden att godkänna ansökan. Men där blev det tvärstopp.

Barn- och utbildningsnämnden gillade inte alls idén om en förskola på kristen grund. Det gick så långt att en av ledamöterna började citera, det hon trodde var en text från bibeln. Med ett lösryckt citat om barnaga ur en av apokryferna förklarades hållningen i en debattartikel. Att apokryferna inte ingår i bibeln och att bibeln måste tolkas genom Jesus verkade vederbörande inte ha någon som helst kunskap om.

Nu händer det igen tänker jag, fast tvärtom. Denna gång råder inte ovilja, utan aningslöshet. Varför inte säga som det är? Yoga är inte religiöst neutralt. Det är lika lite neutralt som bön. Yoga kan till sin form inte frikopplas från andlighet, i synnerlighet inte från österländsk andlighet.

När vi försökte starta förskola deklarerade vi öppet den kristna profilen. En kristen samling i veckan, bordsbön och den kristna etiken skulle utgöra basen för verksamheten. Det räckte för att skapa sådan oro att politikerna sa nej.

När den kommunala Östermalmsskolan smyger in yoga på schemat göms de religiösa anknytningarna undan och förnekas. Dessutom försvaras det av Stockholms politiker. Hade det varit en friskola med yogaprofil hade jag inte reagerat på samma sätt, men nu är det en allmän, kommunal skola. Hur kan det blir så inkonsekvent att prästens önskan om Guds välsignelse förbjuds, men yoga på schemat välkomnas? Det får inte jag ihop.