Åsa Molin: Vem håller i kopplet till ditt inre djur?

I varje riktad anklagelse finns det en liten­, liten spegel­ inbyggd.

Krönikor

På en dörr i gymnastiksalen där min son tränar taekwondo sitter en slarvigt upptejpad lapp. Vid det här laget har jag läst den många gånger, ögonen dras på något sätt automatiskt till bokstäverna­.

På lappen står det:

En äldre indian kallade till sig sitt barnbarn och sa:

”Inuti mig finns det två vargar. En varg är elak och ond, den andra är vänlig och god. De två vargarna befinner sig ständigt i strid med varandra.”

Barnet tittade då upp på den gamle mannen och frågade: ”Vilken varg vinner?

Indianen var tyst ett tag och svarade sedan: ”Den som jag matar.”

Det här är en skröna med ovisst ursprung. En del menar att den kommer från indianstammen Cherokee (eller som de kallar sig själva, ah-ni-yv-wi-ya, ”det enda folket”) men den har dykt upp både här och där. Till exempel hos den irländska författaren och nobelpristagaren George Bernard Shaw och till och med hos världsevan­gelisten Billy Graham!

I sin bok ”The Holy Spirit: Activating God’s Power in Your Life”, berättar Graham samma historia, fast i den versionen är det en inuit som äger en svart och en vit hund.

Oavsett ursprung gömmer denna, på ytan så enkelt banala, berättelse en djup sanning. Att det finns en krigsskådeplats som inte bevakas av en enda journalist. Att det finns en betydelsefull krigsfront som inte får några tidningslöp överhuvudtaget. Eller för att citera en annan man som också fick Nobelpriset i litteratur, Alexander Solsjenitsyn: ”Stridslinjen mellan gott och ont går rakt igenom varje människas hjärta”.

Kampen mot ondskan förlägger vi gärna utanför oss själva, speciellt i tider som dessa när fienden tycks vara så lätt att identifiera. Men i varje riktad anklagelse finns det en liten, liten spegel inbyggd, och att få en skymt av sitt eget ansikte däri är helt avgörande i kampen mot ondskan. Vi behöver erkänna och kännas vid vår egen dubbelhet, att de goda idealens vita hundar slåss mot de mörka drivkrafternas svarta hundar. Vi behöver våga tala sant om oss själva. Även, eller speciellt, när mycket står på spel.

Det är vad den desperata pappan i dagens bibeltext gör. Hans sons liv är ödelagt av mörka krafter och lärjungarna kan inte hjälpa honom. Nästan uppgivet säger pappan: ”Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” Jesus svarade: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” Då ropade pojkens far rakt ut: ”Jag tror. Hjälp min otro!”

Hans ord verkar motsäga varandra. Tror han eller inte? Hur ska han ha det?

Eller är det så att pappan faktiskt försöker mata den vita hunden men har fullt upp med att hålla den svarta hunden stången? I så fall vet jag precis vad han menar, så känns det ofta för mig. Den svarta hunden hoppar runt och gläfser och försöker komma åt maten. Jag gör allt jag kan för att försöka få lite matro åt den vita. På egen hand är jag lika chanslös som lärjungarna i mötet med demonen. Varför? Jesus verkar peka ut lärjungarnas brist på tillitsfull bön som en orsak.

Tänk om bön och tillit är att mata den vita hunden. Tänk om Billy Graham var något på spåren med sin titel: ”Den Helige Ande – att aktivera Guds kraft i ditt liv.” Då återstår bara en fråga: Vem håller i kopplet?

Annons
Annons
Annons
Annons