Åsiktsfriheten har en baksida

Hur kommer det sig att vi kan så mycket men att det sker så lite?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

”Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar” är utmanande ord från Jakobs brev. Man kan läsa det och få total prestationsångest. Eller så kan man fundera på vad det egentligen är författaren försöker säga.

Vi lever i ett fritt land, där allas åsikter får plats och där var och en har rätt att säga vad man tycker. Det har aldrig varit enklare att skapa en egen plattform för att torgföra sina ståndpunkter och åsikter. Vi ska vara tacksamma för att vi har det så. Jag talade i veckan med en person som bor i Ryssland som berättar om hur det blir svårare och svårare att vara pastor där. Hur han känner sig påpassad och måste lära sig att navigera i det han upplever som en inskränkt frihet för att göra det han är kallad till. Så är det inte i Sverige tack och lov.

Men är det bara bra att alla får säga vad de vill? Ur perspektivet mänskliga rättigheter är det fantastiskt att allas röst är lika värdefulla. Men bara för att man får uttrycka sina åsikter om allt gör det att man borde det? Kanske inte.

Jag roade mig med för ett tag sedan att googla ”Hillsong Stockholm”, hamnade i några trådar och läste bergfasta åsikter om mig och vår kyrka från människor som aldrig varit där eller ens känner någon i vår kyrka.

Jag snuddar förbi uttalanden och påhopp om allt möjligt på Facebook och andra sociala medier om olika sammanhang, bibeltolkningar och annat och förvånas över självsäkerheten hos kombattanterna. På ett sjukhus måste man ha utbildning för att få bedöma och uttala sig om eventuella diagnoser. Det går inte för en undersköterska att säga ”i dag tar jag ronden och pytsar ut lite nya recept på vad jag tycker behövs”. Det måste en läkare. som utbildat sig och inhämtat kunskap och praktiserat det han lärt sig innan han fått sin behörighet, göra.

Jag funderar ibland på det jag brinner för, att nå människor med evangelium och Guds villkorslösa kärlek och att bygga hans kyrka. Hur kommer det sig att vi i Sverige ofta är snabba med att ge uttryck för vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt? Hur kommer det sig att vi kan så mycket men att det sker så lite?

Jämfört med andra länder där de inte alls har samma tillgång till kunskap, ledarskapsträning, teologiska forum, utbildning? Men där de lyckas omsätta det de kan och människor kommer till tro, liv upprättas och kyrkorna växer?

Jag är naturligtvis inte emot kunskap men kan inte undgå att se att bara för man kan argumentera för hur det borde vara eller vad Bibeln ”verkligen” säger betyder det inte att man får något gjort. Jag tänker att det är viktigare att ta ett steg i tro än att kunna allt om alla steg som borde tas.

Jag märker att ju mer jag lär mig, ju mer inser jag hur lite jag vet. Men jag har lärt mig att hemligheten till att göra Guds gärningar inte handlar först och främst om vad jag inte vet, utan hur jag gör de gärningar han har kallat mig till med det jag vet. För att citera Elvis Presley: ”A little less conversation, a little more action please.”

Annons
Annons
Annons
Annons