Att bli av med sin rädsla

Du kommer att göra a­ndra illa om du inte tar tag i din rädsla.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Den här texten är till dig som är rädd. Så rädd för att ha fel att du inte kan låta bli att hojta högt, skriva arga debattartiklar, twittra med versaler eller viska bakom ryggen bara för att någon säger: ”Kan det inte vara så här i stället?”

Jag har varit som du. Jag har suttit på ungdomsmöten i kyrkan och tänkt: ”Men kan du inte bara vara tyst!” när någon räckte upp handen, började ställa frågor eller ifrågasatte vad predikanten sa. Jag har legat på ett kallt plastgolv sömnlös mitt i natten för att det kändes som att jag höll på att gå sönder när det visade sig att Gud inte var den jag trodde. Jag har tvärsäkert sagt: ”Ja, så kan ju du tro men jag vill ha tydlighet och ska jag tro ska jag göra det fullt ut, inte på något mellansätt” till personer som egentligen var min syster, min bror.

Men jag är inte lika rädd längre, tack Gud. Jag flyttade för att gå en bibelskola och det allra viktigaste jag tog med mig där­ifrån var insikten om att jag inte behöver vara rädd. Det är inte farligt att ifrågasätta, sa mina lärare. Om något är sant kommer inte det att förändras för att du tvivlar, ställer frågor eller ser saker ut en ny synvinkel. Jag fick vänner som tyckte och trodde annor­lunda än jag. Jag lärde mig att jag inte alltid har rätt. Att det är okej att ändra sig. Att Gud kanske inte var den jag fått lära mig, men fascinerande mycket större än så.

Jag har en vän som har varit väldigt sjuk i större delen av sitt liv. Folk i kyrkan har sagt åt henne att det är hennes fel att hon är sjuk, för att hon har syndat. Min vän lärde mig att hantera det. Sa att sådana uttalanden beror på att deras gudsbild bygger på att Gud alltid kan hela. Så när de ber om ett helande och personen inte blir frisk har de två val om de vill behålla sin tro. Antingen att ändra på sin gudsbild eller hitta felet någon annanstans – som hos en tonåring med stark smärta.

Jag tänker på min vän när folk inom kyrkan blir helt oresonliga och kastar ord omkring sig som vapen när någon annan öppnar upp för en ny tolkning (eller ens säger att det går att tolka saker olika) eller inte ger ett tydligt svar. Tänker att de är rädda. Rädda för att deras gudsbild ska gå sönder om de ändrar sig. Att de själva ska gå sönder. Så de pekar på någon annan.

Du kommer att göra andra illa om du inte tar tag i din rädsla. Och du kommer varken kunna möta dig själv, andra eller Gud på djupet om du styrs av din rädsla. Jag vet. Har du tänkt på hur många gånger människor i Bibeln får uppmaningen att inte vara rädda? Tack Gud för att det gäller även mig. Och dig.

Annons
Annons
Annons
Annons