Att ge sitt liv för andra

Måste inte den kristne vara närvarande där lidandet råder?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Kan man föra krig i Guds namn? De kristna kan, trots vad Jesus säger om att den som griper till svärd ska dödas med svärd, sannerligen inte skryta med att alltid ha tagit sin mästares ord på allvar. Men de kristna har trots allt det viktigaste: evangeliet. Som, om och när det tas på allvar, skyddar mot misstaget att sanning och frälsning kan utbredas med hot och våld. Häromdagen kom meddelandet att de sex trappistmunkarna i Tibhirine, Algeriet, som bortfördes och halshöggs av en islamistisk terrorgrupp 1996 kommer att saligförklaras som martyrer inom kort. Bröderna verkade i Atlasbergen, där de levde i bön, producerade honung och hade en läkarmottagning som tog emot alla, oavsett tro, och där de under vapenhot hade vårdat några av de terrorister som småningom skulle mörda dem. De hade vigt sina liv åt Gud och åt människorna i ett land där det sekteristiska våldet tycktes utan slut och hopplösheten verkade total.

Många har sett den mästerliga filmen ”Gudar och människor” om deras öde. Jag minns att den vanliga (sekulära?) biopubliken efter filmens slut satt tyst i några minuter, tagen av det vittnesbörd för Kristus som bröderna hade avlagt, starkare än någon verbal predikan.

Också en annan som gav sitt liv för Gud och Algeriet, biskopen av Oran Pierre Claverie (besökte Lund 1991), blev samma år sprängd i luften av en terrorist, därför att han verkade för vänskap och samtal med muslimerna. Han kommer samtidigt att förklaras vara martyr. Många välmenande vänner hade rått honom att återvända till tryggheten i hemlandet. Det verkade meningslöst att stanna. Låt oss lyssna till en predikan han höll några veckor före sin död:

”Måste inte den kristne vara närvarande där lidandet råder, där övergivenheten och vanmakten härskar? Var skulle Jesu Kristi kyrka, Kristi själva kropp, vara om inte just där? Jag tror att hon dör av att inte vara tillräckligt nära sin Herres kors. Hur paradoxalt det än låter, och Paulus säger det tydligt: kraften, vitaliteten, det kristna hoppet, kyrkans fruktbarhet kommer därifrån. Inte någon annanstans ifrån, inte på annat sätt. Allt, allt det andra är rök i ögonen, världslig förblindelse. Hon bedrar sig, kyrkan, och hon bedrar världen om hon installerar sig som en makt bland andra makter, som en humanitär organisation eller som en spektakulär evangelisationsrörelse. Hon kan glänsa, men hon brinner inte av Guds kärleks eld, stark som döden enligt Höga Visan. För här gäller det kärlek, först och främst kärlek, bara kärlek. En passion som Jesus lät oss smaka när han angav riktningen: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för dem han älskar.”

Tog mördarna deras liv? Nej, de hade redan gett sitt liv, långt före sin död. Ingen kunde ta det ifrån dem.

Annons
Annons
Billy Graham 1918-2018
Annons
Annons