Att ta emot bikt utan att döma är en nådegåva

Vem som helst klarar inte av att se på den biktande med nådens ögon, skriver Eleonore Gustafsson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

I boken ”En man blev sänd – en vänbok om Frank Mangs”, utgiven 1957, får Mangs följande fråga av sin yngre evangelistkollega Berthil Paulson:

”Du har ofta talat om behovet av biktfäder. Skulle du inte vilja ge oss din syn på en idealisk sådan?”

Biktfäder? Är inte det något katolskt? Så tänkte jag när jag läste boken för första gången för snart tio år sedan. Nu vet jag att bikten, även om den kanske inte kallades så, var ett stående inslag i dåtidens väckelsemöte. Något som jag berättat om i mitt kapitel om eftermötet i antologin ”Söndag – gudstjänst i en ny tid” som kom ut 2014. Där citerar jag Mangs där han berättar om en man som ville bli frälst. Mangs frågade då vilka synder det var som mannen ville bli frälst från/ifrån, men mannen kunde inte svara. Han visste att han var en syndare, men inte på vilket sätt han hade syndat.

Mangs menade att man i ett sådant fall inte kunde be någon frälsningsbön, det skulle ha varit religiöst kvacksalveri. För att frälsningen skulle ta skruv behövde den frälsningssökande vara viss om sin personliga synd, annars fungerade inte frälsningsbönen.

I Jak 5:16 står det ”bekänn därför era synder för varandra” – när gör vi det? Och i vilken form? I boken ”Jag tror på de heligas samfund” från 1943 menar Mangs att det bör ske regelbundet (alltså inte bara vid frälsningsögonblicket) och i ett ömsesidigt möte, kanske till och med i grupp. Men i intervjun från 1957 hörs andra tongångar. Mangs svarar följande på Paulsons fråga:

”Ja, då skulle jag först vilja säga, att biktfäder inte tillverkas på fabriker. De fabriceras inte ens på predikantseminarier och universitet. De måste födas till detta ämbete, födas genom en djupgående och radikal kris.”

Varje kristen som har en bibel kan läsa avlösningens ord, men vem som helst klarar inte av att se på den biktande med nådens ögon. Mangs berättar vidare:

”Biktfadern måste uppleva sin egen synd för att kunna hjälpa andra syndare. Jag menar inte, att han nödvändigtvis måste praktisera all tänkbar synd, ty det vore fruktansvärt. Men han måste lära känna sig själv så fullständigt, att han i sitt eget innersta upptäcker synden i tendens, även där den inte gått över i praktik.”

I frikyrkan är syftet med bikten att bjuda in en annan människa i det som för tillfället är ens frestelser och fall. Att få ta emot förbön, kraft till helgelse och förvandling.

I dag erbjuder de flesta frikyrkor personlig förbön i sina gudstjänster. Men gudstjänsten är sällan rätt plats för bikt. Bikten kräver tid, trygghet och avskildhet.

Alla äger inte nådegåvan att ta emot en människas bekännelse. Kanske bör vi som Mangs menar avskilja dem som klarar av att förvalta en sådan tjänst på rätt sätt? Vem i din församling har fått nådegåvan att ta emot bikt? Är gåvan i bruk? Hur praktiserar man Jak 5:16 i din församling?

Annons
Annons
Attacken mot synagogan
Annons
Annons