Bibelkrönikan: Gud väljer att gå före på vår bräckliga is

I jul har vi firat Guds häpnadsväckande strategi: han skrev in sig själv i skapelsen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Ibland känns det som att man går genom livet som man går på vinterns första is alldeles i sjökanten. Det är bräckligt – men vackert. De små sprickorna i våra liv hotar att ibland öppna sig under oss, men vi behöver inte vara rädda. Söndagens evangelium visar början till slutet för det ondas makt över världen.

Gud skapade världen god. En fiende lyckades emellertid förstöra Adam och Evas förtroende för Gud, och sedan dess präglas tillvaron av våld och orättvisa. Bibeln beskriver hur Gud kämpar dels för att vinna tillbaka­ människan, dels för att göra slut på det onda och återställa skapelsen. I jul har vi firat Guds häpnadsväckande strategi: han skrev in sig själv i skapelsen.

Vid en första anblick verkar berättelsen om Jesu dop apart. Både vi och Johannes undrar varför Jesus behövde döpas – han hade ju ingen synd? Nej, men Jesus­ kanske inte låter sig döpas för sin egen skull …

Författaren Jonas Hassen Khemiri skrev 2013 ett öppet brev i DN till dåvarande justitieministern, med anledning av avvisandet av papperslösa: ”Jag vill att vi byter skinn och erfarenheter. Kom igen. Vi bara gör det. I 24 timmar lånar vi varandras kroppar.” Genom sitt människoblivande har Gud iklätt sig vårt skinn och våra erfarenheter, men han gör det för att kunna befria oss från det onda.

Den förre påven Joseph Ratzinger uttryckte innebörden i dopet i Jordan på detta sätt: ”Jesus hade på sina axlar tagit hela människans skuldbörda och han bar den ner i Jordan. Han inleder sin verksamhet med att träda i syndares ställe. Han inleder den genom att föregripa korset.” Tre år senare skulle han återigen bära skuldbördan – då till korset, för att en gång för alla avskriva den.

När Jesus hade döpts öppnade sig himlen. Det är meningen att vi ska tänka på skapelseberättelsen: Guds Ande svävade över vattnet och Gud talade, men nu använde Gud ord som ekar av profeten Jesaja: ”Denne är min utvalde som jag har kär.” Nu skapar Gud återigen, och denna gången kommer det att bli fullkomligt. Lägg märke till hur Jesus direkt efter dopet sätts på prov av djävulen, men till skillnad från den förste Adam lyckades inte djävulen förstöra Jesu förtroende för Gud. Den andre Adam lyckades där den förste Adam misslyckades.

Gud älskar människan så mycket att han vill klä sig i vårt skinn för att göra oss till barn hos Gud: ”Guds Son blev en människoson för att människan skulle kunna bli Guds son.” (Irenaeus av Lyon) Guds kärlek och ödmjukhet är häpnadsväckande. Han har valt att gå på livets bräckliga is för att vara den förste som ramlar igenom när isen brister, men han är också den som har helat sprickorna. Där han har gått före, går vi tryggt.

Därför får vi börja det nya året i Jesu namn, och där­igenom ­vara trygga. Gud har absorberat ­det onda i sin kropp, och kommer en dag att återskapa­ världen till dess ­ursprungliga skönhet. Vi får vänta på den dagen med tro och glädje.

Daniel Ringdahl, predikant i Roseniuskyrkan, Stockholm

 

Söndagens bibeltexter: 

Gamla testamentet: Jesaja 42:1-7

Det­ta är min tjäna­re som jag ger kraft, min ut­val­de som jag har kär. Jag låter min an­de kom­ma över ho­nom, han skall föra ut rätten till fol­ken. Han ro­par in­te, han höjer in­te rösten, hans stämma hörs in­te på ga­tor­na. Det knäck­ta strået bry­ter han in­te av, den ty­nan­de lågan släcker han in­te. Tro­fast skall han föra ut rätten. Han skall in­te ty­na bort el­ler knäckas, in­nan han fört rätten till se­ger på jor­den. Fjärran länder väntar på hans un­der­vis­ning. Så säger Gud, Her­ren, han som har ska­pat him­len och spänt upp den, brett ut jor­den med allt vad den alst­rar, han som gett liv åt människor­na där, livs­an­de åt dem som vand­rar på jor­den: Jag, Her­ren, har i min tro­het kal­lat dig, jag tar dig vid han­den och skyd­dar dig. Ge­nom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de and­ra fol­ken. Du skall öpp­na de blin­das ögon och be­fria de fång­na ur fäng­el­set, ur ­fäng­el­sehålan dem som sit­ter i mörk­ret.

Episteltext: Apostlagärningarna 18:24-19:6

Till Efe­sos ha­de det kom­mit en ju­de vid namn Apol­los. Han stam­ma­de från Alex­an­dria och var en bil­dad man, väl in­satt i skrif­ter­na. Han ha­de fått kun­skap om Her­rens väg, och han pre­di­ka­de med glöd och un­der­vi­sa­de nog­grant om Je­sus, men han kände ba­ra till Jo­han­nes-do­pet. Den­ne man upp­trädde nu i sy­na­go­gan och ta­la­de frimo­digt. När Priscil­la och Aqui­la ha­de hört ho­nom tog de sig an ho­nom och gav ho­nom ännu nog­gran­na­re kun­skap om Guds väg. När han se­dan vil­le fa­ra över till Ac­haia upp­munt­ra­de bröder­na ­ ho­nom och skrev till lärjung­ar­na där att de skul­le ta väl emot ho­nom. I Ac­haia blev han ge­nom Guds nåd till stor hjälp för de tro­en­de, ty han ve­der­la­de ju­dar­na ener­giskt, och med stöd av skrif­ter­na be­vi­sa­de han inför allt fol­ket att Je­sus är Mes­si­as.

Me­dan Apol­los var i Ko­rinth kom Pa­u­lus ef­ter sin re­sa ge­nom in­lan­det till Efe­sos. Där träffa­de han några lärjung­ar och fråga­de dem om de ha­de fått he­lig an­de när de kom till tro. De sva­ra­de: ”Vi har in­te ens hört att det finns någon he­lig an­de.” – ”Vil­ket dop blev ni då döpta med?” fråga­de Pa­u­lus, och de sva­ra­de: ­”Jo­han­nes-do­pet.” Pa­u­lus sa­de: ”Jo­han­nes dop var ett omvändel­se­dop, och han upp­ma­na­de fol­ket att tro på den som skul­le kom­ma ef­ter ho­nom, det vill säga Je­sus.” Då lät de döpa sig i her­ren Je­su namn. Och när Pa­u­lus la­de si­na händer på dem kom den he­li­ga an­den över dem, och de ta­la­de med tung­or och pro­fe­te­ra­de.

Evangelietext: Matteusevangeliet 3:13-17

Se­dan kom Je­sus från Ga­li­leen till Jo­han­nes vid Jor­dan för att döpas av ho­nom. Men Jo­han­nes vil­le hind­ra ho­nom och sa­de: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kom­mer du till mig.” Je­sus sva­ra­de:­ ”Låt det ske. Det är så vi skall upp­fyl­la allt som hör till rättfärdig­he­ten.” Då lät han det ske. När Je­sus ha­de bli­vit döpt steg han ge­nast upp ur vatt­net. Him­len öpp­na­de sig, och han såg Guds an­de kom­ma ner som en du­va och sänka sig över ho­nom. Och en röst från him­len sa­de: ”Det­ta är min äls­ka­de son, han är min ut­val­de.”

Psaltaren: Psalm 89:20-29

Du ta­la­de en gång i en syn, du sa­de till di­na trog­na: ”Jag kröner en hjälte, jag upphöjer en yng­ling ur fol­ket. Jag har fun­nit Da­vid, min tjäna­re, och smort ho­nom med min he­li­ga ol­ja. Min hand skall va­ra hans fas­ta stöd, min arm skall ge ho­nom styr­ka. Ing­en fi­en­de skall över­rump­la ho­nom, ing­en vålds­man skall ku­va ho­nom. Jag skall kros­sa al­la fi­en­der i hans väg och slå ner dem som ha­tar ho­nom. Min tro­fast­het och nåd skall följa ho­nom, i mitt namn vin­ner han se­ger. Jag skall lägga ha­vet un­der hans hand, flo­der­na un­der hans välde. Han skall säga: Du är min fa­der, min Gud och min räddan­de klip­pa. Han skall va­ra min förstfödde, den högs­te bland jor­dens kung­ar. För evigt skall jag vi­sa honom nåd, mitt förbund med ho­nom skall stå fast.

Annons
Annons