Carl-Henric Jaktlund: Att få respekt – inte kräva den

Med ett ökat fokus på titlar i kyrkan­ lurar passivisering runt hörnet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Vi möttes vid ett fikabord, nyfunne vännen och jag, och hamnade snabbt i ett samtal om trender och tendenser inom kristenheten. Extra länge dröjde vi kvar vid pastorsrollen och det faktum att det åter­igen blivit vanligare att de anställda i en del församlingar nästa konsekvent tilltalas med sin titel innan sitt förnamn, exempelvis: ”Pastor Mårten”, ”Pastor Marie”. Fenomenet tenderar att återkomma med jämna mellanrum.

Vi log åt det, skrattade nog till och med, innan vi enades om att det inte var speciellt roligt alls utan tvärtom snarare ytterst problematiskt.

Med ett ökat fokus på titlar lurar passivisering runt hörnet. När ljuset riktas för mycket på estraden och de som rör sig därpå så faller­ samtidigt mörkret över resten av lokalen. De där uppe, de med mick i hand och titel vid sitt namn, riskerar att bli synonymt med ”de andliga”, de som ska utföra kyrkans arbete och sprida evangelium. De andra förpassas i praktiken till åskådare.

Det kan kanske låta överdrivet men är tveklöst något att vaka över och se upp med. Luther talade om det allmänna prästadömet som innebär att varje kristen är bemyndigad och kallad att sprida sin tro, det åligger inte några få i någon slags elit. En titelsjuka som markerar vissa som speciella riskerar att sända motsatta signaler och slå undan fötterna för en god gräsrotsrörelse där varje lem i kroppen fyller sin funktion, som Paulus skriver om.

Med det sagt finns samtidigt ett annat perspektiv att förhålla sig till: Pastorns alltför ofta devalverade roll. Jämfört med förr så har onekligen statusen generellt minskat. Den som ställde sig till för­fogande för en heltidstjänst i församlingen möttes tidigare­ allmänt med en djup och stor respekt. Emellanåt kunde det slå över och bli till en börda för pastorn som kände trycket att vara någon slags övermänniska, men i det stora hela så är det en riktig och god hållning.

Samme Paulus som betonade att varje lem har en betydelsefull funktion underströk även vikten av ”att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, som står i spetsen för församlingen och vägleder er”.

Så att hedra pastorn är rätt och riktigt, därför smärtar det varje gång – och det händer inte så sällan – som jag hör någon av dem sucka över att de behandlas respektlöst på olika sätt. Det är ovärdigt och felaktigt, pastorn förtjänar en helt annan vördnad.

Låter det motsägelsefullt? Jag förstår det, men menar att det hänger ihop som två sidor på samma mynt. Grundregeln kanske kan lyda så här: Man ska inte sätta sig på höga hästar men får acceptera att bli placerad på en piedestal. Med andra ord: Att kräva respekt genom att exempelvis bli titulerad som pastor före sitt förnamn innebär varningsklockor, däremot är det en helt annan sak att acceptera eller till och med bli glad om människor vill visa sin respekt­ på det eller andra sätt.

Annons
Annons
Dagens människa
Annons
Annons