Carl-Henric Jaktlund: Att ha åhöraren i centrum när man predikar

Även ”den vanliga människan” ska kunna förstå predikan.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Den gångna påskhelgen blev en kombination av det stora och det lilla för mig, på flera sätt. Först rent fysiskt och konkret i förflyttandet mellan mina två predikoställen – ena stunden lilla förtjusande stavkyrkan på tomten utanför Hållandsgården (Åre) och nästa den stora vackra Undersåkers kyrka – men även i mötet med texterna. Detta storslagna passionsdrama med sitt gigantiska innehåll:

Det går ju bokstavligen att fylla hela sin predikogärning, hela sitt liv, med att tala om olika aspekter och djup av vad korsfästelsen och uppståndelsen är och innebär.

Och det kan man ju förstås göra, men man kan samtidigt inte bara ta sikte på det stora utan måste­ nå det lilla, det enstaka tillfället. Kort sagt: Man måste få något konkret sagt på just de där påskgudstjänsterna. Det är i sanning en utmaning, vad väljer man att betona och hur?

Jag använde Rune W Dahlén, pastor inom Equmeniakyrkan och kontaktlärare för samfundets pastorsstudenter vid Teologiska högskolan i Stockholm, som guide i mina förberedelser. För en dryg månad sedan besökte jag skolan som föreläsare och fick förmånen att vara med på en andakt där Rune W Dahlén talade. Studenterna skulle de kommande veckorna ut på predikobesök runt om i landet och inför detta fick de en lika enkel som lysande hälsning från nestorn: ”Tänk på vilka ni predikar för.”

Som ung hade Rune själv gjort misstaget att i praktiken ha sina teologvänner och lärare i åtanke när han förberedde sig. Det medförde att en av hans åhörare vid ett tillfälle, när Rune frågat om respons på sin predikan, ärligt kunde konstatera att det tyvärr­ inte fanns något som han kunde ta med sig.

Oerhört smärtsamt att höra då men ack så viktigt inför livets fortsatta predikogärning, sa Rune W Dahlén till de lyssnande pastorsstudenterna.

Få saker är så svåra för en pastor, präst eller predikant som att fördjupa sig och att sedan förpacka det så att det blir begripligt och till fördjupning för så många som möjligt av dem som lyssnar och inte enbart, eller ens främst, för dem som är väldigt teologiskt intresserade utan även för den ”vanliga människan”.

Vad innebär det i praktiken, exempelvis inför ett antal påskpredikningar i ett nytt sammanhang? Att man så mycket som möjligt anstränger sig för att det inte ska krävas någon större förkunskap, att även tonåringen eller novisen som råkar ramla in från gatan ska kunna hänga med och förstå. I mitt fall försökte jag därför sätta in påsken i sin stora kontext genom att inte bara fokusera på själva passionsdramat utan även bakgrunden och behovet av ett nytt förbund mellan Gud och människa samt uppståndelsens betydelse för både den enskilda människan och hela skapelsen.

Utan helhetsförståelsen riskerar påskens berättelser att bli vackra men svåråtkomliga för dem som inte redan greppat dem. Och i så fall har en viktig uppgift för predikan gått förlorad.

Annons
Annons
Annons
Annons