Carl-Henric Jaktlund: Nytt liv till gamla ruiner

Allt höll på att vittra sönder men reste sig igen.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Kämpar du med känslan att församlingen du tillhör är tynande och nog har spelat ut sin roll? Då finns möjligheten att en storhetstid som kommer att bli omtalad världen över ligger framför.

I början av 1200-talet invigdes Domkyrkan i Hamar vid sjön Mjösas vackra strand. Under tre århundraden var det en betydelsefull plats för undervisning, lovsång och tillbedjan, ända fram till det nordiska sjuårskriget kom med facklor och satte den i brand. Pengar till återuppbyggnad fanns inte och platsen övergick till att bli ett slags stenbrott varifrån folk hämtade byggnadsmaterial för sina egna projekt. Till sist återstod bara fyra av de många valven och även de höll på att vittra sönder.

Tynande deluxe, i såpass storslagen skala att allt rimligen fick anses vara över och förbi. Ruinen var ett faktum. Men precis som för kyrkans djupaste upphovsman fanns det liv bortom graven: 1998 togs platsen åter i bruk och har av Dagens Nyheter beskrivits som så vacker och stämningsfull att den gör även ”de mest gudsförnekande besökare andliga” och ett attraktivt resmål för inte minst världens arkitekturintresserade. Varför? På grund av sättet domkyrkoruinen blivit bevarad: Genom byggandet av en slags raffinerad glaskatedral - bestående av 1675 floatglasskivor i 690 olika formvarianter – runt det gamla för att skydda och bevara det historiska arvet.

Det är förstås på många sätt en helt unik berättelse, men samtidigt finns det parallella syskonhistorier. Som den i London, i anglikanska församlingen Holy Trinity Brompton (HTB) vars liv och verksamhet absolut var tynande, om ännu inte en ruin på 1980-talet. När ungdomen Nicky Gumbel kom till tro och letade efter en kyrka att göra till sin egen rekommenderade ingen HTB och när han besökte en gudstjänst förstod han varför; det var ålderstiget och oattraktivt. ”Jag gillade ingenting, förutom mannen som predikade”, berättade Nicky Gumbel på en konferens i början av maj. Predikanten hette Sandy Millar, var församlingens kyrkoherde och hade bett och längtat om nytt liv in i det han ledde. Han tog emot Gumbel med öppna armar och överlät kort därefter ansvaret för den lokala grundkursen i kristen tro, kallad Alpha, till honom. Resten går att betrakta som historia: Idag är Nicky Gumbel kyrkoherde i HTB vars verksamhet sprudlar av liv och Alphakursen har förädlats och är numera global. Sammanlagt har minst 24 miljoner människor i 170 länder deltagit.

Men det är inte ett totalt nybygge, det är fortfarande en anglikansk församling och den grundläggande teologin kvarstår.

När det gamla hänsynslöst rivs ner blir det inte bra, men om det nya inte tillåts så går man miste om en vitalisering som faktiskt kan bli så god att den blir omtalad världen över. Det lär oss Hamar och London och fler exempel finns. Och än fler exempel väntar på att födas.

Annons
Annons
Dagens människa
Annons
Annons