Det finns en som gått i klinch med döden

Döden är en del av livet vare sig vi vill det eller inte.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

När jag skriver den här texten sitter jag på ett tåg genom Sverige. Jag har precis fått beskedet att en god vän i församlingen där jag är med under morgonen har fått lämna det här jordelivet. Mitt hjärta känns tungt när jag tänker på hans älskade fru och alla oss andra som kommer att sakna hans värme, generositet och härliga humor.

Livet och döden. Det är temat för den här söndagen. Ett tema som vi kanske värjer oss lite för. Åtminstone den senare halvan. Vi talar ju gärna om livet, om hur man ska kunna leva det till max. Döden är ofta ett lite mer obekvämt ämne.

Men döden är en del av livet vare sig vi vill det eller inte. Och jag tror det händer något med oss när vi vågar leva så. Som psalmisten skriver: ”Lär oss betänka hur få våra dagar är så att vi må få visa hjärtan.”

I dagens evangelietext möter vi en kvinna som sedan tidigare förlorat sin man och som nu också förlorat sitt enda barn.

Det går bara att ana den smärta hon känner. Och det som slår mig när jag läser den här texten är att livet kan kännas så grymt och orättvist ibland. Det finns så mycket som sker som man inte förstår.

Men det som också slår mig är att vi, trots allt och mitt i allt, inte är utlämnade till oss själva. För där kvinnan kommer gående står Jesus. Han ser henne och den smärta hon bär. Texten berättar hur han fylls av medlidande med henne och säger: ”Gråt inte”.

Guds tanke var aldrig att det inte skulle finnas någon död, men i och med att synden kom in i världen så kom också döden och i denna trasiga värld lever vi. Ingen av oss är lovade att skonas från lidande, vi kommer alla att möta saker som gör ont. Men det vi är lovade, det är att vi aldrig är ensamma. Han finns där och delar vår smärta.

Den här berättelsen slutar med att pojken får livet tillbaka. Och även om det inte är något som sker varje dag direkt så säger det något om vem det är vi har att göra med.

Jag läste någonstans: Vi är alla små inför döden, men lika liten är döden inför den levande guden. För det finns en som har gått i klinch med döden. Guds son blev dödad av de han kom för att rädda. Men när det såg ut som att allt var över, då öppnade Gud en väg. Det som såg ut som jordens största misslyckande, Jesu död på korset, var i själva verket vägen till liv. Han som uppstod från de döda med en förvandlad kropp sa att han bara är ett förskott på vad vi alla har möjlighet att få vara med om, om vi litar på honom.

Att ta farväl av en människa är något av det svåraste. Men när jag besökte min vän för någon vecka sedan drabbades jag också av det stora i att bära på en tro att detta livet inte är allt. Att det finns en fortsättning. Att vi ska få ses igen. Vi får sörja, vi ska sörja, men som Paulus skriver: vi behöver inte sörja som de som inte har något hopp. Jag är uppståndelsen och livet sade Jesus, den som tror på mig ska leva om han än dör. För att det är han som säger det vågar jag tro att det är sant.

Läs fler Inför helgen-krönikor

Alla tidigare artiklar
Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
Annons
Annons