Det var faktiskt bättre förr ...

Synen av ungar som lekte var så vanlig att jag aldrig reflekterade över att det var något som skulle gå förlorat.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Två ögonblicksbilder från de senaste dagarna har fastnat i minnet. Den ena härrör sig från den första ljumma vårkvällen i Stockholmstrakten, som lämpligt nog inföll första maj. Från bilfönstret på väg hem genom vårt förhållandevis lugna förortsområde med övervägande flerfamiljshus ser jag fyra barn i tio-tolvårsåldern i glatt samspråk. Eftersom en av dem har en boll under armen drar jag slutsatsen att de är på väg till någon lämplig plats för att utnyttja den för lite bollek innan solen går ner.

Det är väl inget att skriva i tidningen om? Analogt med den gamla journalistiska baskunskapen att ”hund biter man är ingen nyhet men man biter hund är värt en rubrik” borde man väl tänka sig att ”barn är ute och leker” tillhör det normala medan det vore mer anmärkningsvärt att inga ungar syns på offentliga platser.

Men det är faktiskt tvärtom, i alla fall där jag bor. Jag behöver inte ens gå så långt tillbaka som till när jag själv var barn – i den grå forntiden på 1950- och 60-talen. Det räcker med att tänka på när jag var skolbarnsmamma för 25-30 år sedan.

Vi flyttade in i vår lägenhet strax innan äldsta dottern skulle fylla sex. Väl synligt från köksfönstret finns en liten gräsplätt, på den tiden försedd med ett par bänkar och en sandlåda. Vi hade knappt kommit på plats förrän hon började tjata om att få gå ut och leka. ”Ja visst”, sa vi. ”Gå ut på gården och se om du hittar någon kompis.” Det tog inte mer än tio minuter innan vi såg henne i samspråk med en jämnårig flicka som visade sig bo i ett av husen intill. (För det är klart att vi höll koll på vad som hände.)

I den nya bekantskapens sällskap eller tillsammans med dem som blev skolkamrater när hösten kom upptäckte vår dotter sitt närområde på egen hand de närmaste åren. Synen av ungar som umgicks och lekte parvis eller i större grupper var så vanlig att jag aldrig reflekterade över att det var något som skulle kunna gå förlorat. Och jag är övertygad om att det är viktigt även för vår tids barn att stegvis erövra världen - inte bara den digitala utan också den fysiska - utan vuxnas inblandning. Organiserade aktiviteter är bra men inte allt. Säkerhetstänk är viktigt men kan gå till överdrift. Eller bli ett svepskäl.

Den andra ögonblicksbilden fick jag på väg till jobbet följande morgon. I tunnelbanevagnen ser jag en mamma med ett barn i tvåårsåldern i barnvagn. Vad håller mamman i handen? Inte en mobil, inte en surfplatta. Det beror inte på att barnen fått låna den tekniska utrustningen för att hålla sig lugn under resan. Det är så vanligt att det faller i kategorin ”bitande hund”. Nej, mamman har en bilderbok i ett stadigt grepp och läser högt om Bamses äventyr. I vagnen skymtar jag ännu en bok som väntar på sin tur om resan blir lång.

Allt var inte bättre förr. Men en del.

Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
KNUTBY
Annons
Annons