Du kan bli någons bönesvar

Jag tänker på vänner. Och jag tänker på änglar. På om det ibland kan vara samma sak.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Klockan är inte i närheten av fem och det är en vanlig vardag. Jag borde alltså vara på jobbet, men det går inte. Gav upp när jag höll på att börja gråta bland matlådor och mikrovågsugnar. Cyklade hem på vingliga ben och nu ligger jag under duntäcket med fuktig kudde. Men så dunsar något ner på hallmattan. Ett kuvert med choklad och kram från en vän. Min vän som i förväg förstod att det här skulle bli en extra jobbig vecka. Som skrev upp det i sin kalender och nu ser till att det kommer kärlekshälsningar genom brevinkastet varje dag. Och jag, jag gråter och gråter och känner mig mindre ensam.

En annan dag skickar jag ett sms med lite skakiga fingrar: ”Det här kanske är en konstig fråga, men får jag komma till er och sova om jag har svårt att somna själv?”

Får svar en kvart senare:

”Vet du? Vi har köpt en säng till dig! Du får alltid ringa och sova över! Alltid Lina! Alltid!”

Jag tänker på vänner. Och jag tänker på änglar. På om det ibland kan vara samma sak. På vänner, som liksom änglar i Bibeln, dyker upp när livet har gått sönder och man inte orkar mer, som gör upp eld, lagar mat och säger ”var inte rädd”. Jag tänker på främlingar som plötsligt skriver ”det var många veckor sen jag tänkte att jag måste skriva till dig. Och så har det inte blivit förrän nu”. Och sen skriver mening och hopp; att det jag gör betyder något för någon. Och jag undrar, var det verkligen en slump att det blev just då? Just då, när jag som allra mest behövde höra att Gud är hos mig och gör allting väl?

Jag tillhör dem som tror att Gud viskar ibland. Som ger den kraft jag behöver för just den här dagen, timmen, minuten. Och att den kraften ofta kommer genom någon annan. Någon som hör den där stilla men intensiva viskningen och sen gör något. Jag tillhör dem som tror att det inte är en slump att mina vänner och andra jag inte ens känner ger mig det jag behöver precis i den stund då jag känner ”nu vet jag inte om jag orkar mer”.

Och så tänker jag på hur viktigt det är att våga lyssna efter viskningar. Och våga tro att Någon säger något till just dig. Tro att du kan få betyda något för någon annan. Och sen skicka ett sms, brev eller mejl. Gå över med den där extra pajbiten eller bjuda någon på kaosig vardagsmiddag. Köpa en gästsäng, låna ut sin hund eller vad som helst som du tyckte att Någon viskade.

För kanske blir du då någons bönesvar. Och det kan göra all skillnad i världen.

Annons
Annons
Annons
Annons