Eleonore Gustafsson: Att förlåta är att följa Jesus

En del får Jesu märken på sin kropp, andra i sin själ.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Observera att den här artikeln publicerades den 12 april 2017. På grund av spridning i sociala medier kan den åter dyka upp på Dagens mest lästa-lista.

Två gånger har jag krockat med kyrkan. Eller rättare sagt med dess lokaler. Första gången var en krock med den vackert snidade sekelskiftstamburen i kapellet på Nya Slottet Bjärka-Säby. Därefter gick jag med en stor bula i pannan en hel pingstkonferens.

Andra gången ägde rum i Ryttargårdskyrkan i Linköping. Jag gick rakt in i en pelare strax före ett församlingsmöte. När mötet var slut hade jag en blåtira runt ögat. Tack och lov hann den försvinna innan jag skulle predika i en tv-gudstjänst veckan därpå.

Genom historien har det funnits många som har krockat med kyrkan. Men då tänker jag inte på lokalerna. Kyrkan har varit bra på att förfölja sina egna medlemmar. Under reformationen avrättades till exempel tusentals anabaptister för sin trots skull. De hade fel lära om dopet och brändes därför på bål. I dag bränner man inte oliktänkande på bål. Men människor far ändå illa. Det uppstår sår som inte läker.

Hur ska man som kristen tänka när ens egen kyrka gör en illa? I dag är det onsdagen i stilla veckan. Dagen då Judas gick till översteprästerna och lovade att förråda Jesus i utbyte mot trettio silvermynt. Dagen­ därpå förrådde han Jesus med en kyss.

När kyrkan förföljer sina egna medlemmar är det inte av illvilja. När man under reformationen torterade anabaptisterna till döds så var det för att få dem att omvända sig till den rätta tron. Man ville väl. Men det blev så fel.

Vad Judas tänkte vet vi inte. Men vi vet hur Jesus tänkte. Han tog emot kyssen och lät sig fängslas, misshandlas och slutligen avrättas. Och han sa: ”Fader förlåt dem för de vet inte vad de gör”. Det är så man ska tänka när ens egen kyrka gör en illa. ”Följ mig”, sa Jesus.

I slutet av Galaterbrevet skriver Paulus: ”Jag bär Jesu märken på min kropp.” Paulus hade precis som Jesus blivit piskad. Så blev han lik Jesus, han fick samma ärr som sin mästare. Paulus blev förföljd av både hedningar, judar och kristna. Precis som Jesus.

Att vara kristen är att gå på korsets väg. En del får Jesu märken på sin kropp, andra i sin själ. När Jesus­ hade uppstått fanns såren ändå kvar. Detsamma gäller oss. Såren kommer finnas kvar, som tecken på vår efterföljelse.

Som Tom Wright skriver i sin bok ”Ännu bättre”: ”Allt vi kan säga på grundval av Jesu uppståndelse är att liksom hans sår var synliga, inte som tecken på lidande och död utan som tecken på hans seger, så kommer den kristna människans uppståndelsekropp att bära sådana spår av hennes lojalitet mot Guds speciella kallelse för henne som är passande, inte minst när lojaliteten har inneburit lidande.”

Att vara lojal mot Guds kallelse är att förlåta. Även när det kostar allt. Att förlåta är inte detsamma som att säga ”det gjorde inget”. Såren finns kvar. Även i himlen. Men som medaljer, tecken på lojalitet och seger. Såren är Jesu märken på vår kropp.

Annons
Annons