Eleonore Gustafsson: Vi behöver öva på konflikter

Att blunda är ingen kristen livshållning.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

”Dräm näven i bordet och säg nej!” Nunnan tittade på mig med en allvarlig blick. Hon menade vad hon sa. Häpet tog jag emot hennes råd. Att drämma näven i bordet var annars inget jag förknippade med klosterliv. Snarare att ödmjukt lida i det tysta. Men hon menade allvar. Hon ville att jag skulle säga ifrån.

I kyrkan är snällhet ofta ett ideal. Men snälla människor är tyvärr urdåliga på konflikthantering. De sopar istället allt under mattan. Den kloke väljer sina krig, men att alltid undvika konflikter är inte rätt väg att gå. Antingen har man överseende eller så säger man ifrån. Men att blunda är ingen kristen livshållning. Den som blundar kan inte förlåta. För man har inte sett vad som hänt. Att ha överseende innebär att se vad som hänt men att avstå från rätten att anklaga.

Kärnan i kristen tro handlar om förlåtelse. Men för att kunna växa i konsten att förlåta behöver man också lära sig att konfrontera den som gjort en orätt. Om en församling alltid sopar konflikterna under mattan upphör man till sist att vara en församling. Man har upphört med kyrkans kärnverksamhet: försoning.

Under reformationen pågick det en debatt om vad som kännetecknade den sanna kyrkan. Martin Luther hade först en lista på tre punkter, en lista som sedan utökades till sju och sedan till tio punkter. Men reformationens frikyrkorörelse, anabaptisterna, hade en punkt som inte kom med på Luthers lista: praktiserandet av Matt 18:15-18. Där står det bland annat: ”Om din broder har gjort dig någon orätt, så gå och ställ honom till svars i enrum.”

Den som testat vet att ett sådant samtal kan leda till en rad olika scenarier. Antingen visar det sig att allt bara var ett missförstånd. Då går man glad och lättad därifrån.

Eller så var det inget missförstånd och den andre erkänner och ber om förlåtelse. Då går man gråtmild därifrån, rörd över att ha erfarit försoningens ljuvliga kraft. Eller så förstår den andre inte vad man pratar om och konflikten får helt nya djup.

Konflikter bottnar ofta i att man inte förstår varandra. Men det visste Jesus. Därför uppmanar han sina lärjungar att blanda in en medlare om samtalet i enrum inte fungerar. Och misslyckas medlaren bör man blanda in hela församlingen, enligt Jesus. Och om den som felat (om man nu lyckas komma fram till vad det var som hände och vem som bär på skuld) inte vill lyssna bör man betrakta personen ifråga som en hedning.

Att vara ovillig att erkänna sina fel är inte kompatibelt med kristen tro. Detsamma gäller oviljan att förlåta den som gjort en orätt.

Kristna betraktar ofta konflikter som ett misslyckande. Just därför sopar vi konflikterna under mattan. Vi låtsas att de inte finns. Men konflikter är inget misslyckande, de utgör i stället övningsmaterial i konsten att försonas. Och svensk kristenhet behöver verkligen öva!

Annons
Annons
Annons
Annons