En hyllning till krigets kränkta

Magnus Gerttens film är ett ovärderligt dokument.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Anna, Fredzia, Elsie, Svenn, Olga, Nurit. Namnen skrivs ett efter ett. Kameran zoomar in bilderna från den gamla svartvita filmen, stannar till. Är det hon? Är det min syster, min mamma? Min kamrat?

I filmen ”Varje ansikte har ett namn” (SVT, finns på svt.play fram till 23 maj) har filmaren Magnus Gertten detaljstuderat en 70 år gammal svartvit film. Den skildrar när överlevare från krigets koncentrationsläger kom med båt till Malmö. Vi ser köer av människor, gamla och unga, kvinnor och män, barn och gamla. På passagerarlistorna fanns 1 948 namn. Vilka var dessa människor? Var finns de i dag?

Gertten har spårat upp några av dem och visar filmen för dem. De reagerar olika. En man blir upprörd, ja nästan arg. Phillip Jackson hade engagerat sig i den franska motståndsrörelsen. Femton år gammal hamnar han i dödslägret. Han berättar om när han blev belönad med utmärkelsen hederslegionen för sitt mod. Men varför ska man tala om det hemska? Det finns ingen mening med det! fräser han.

Svenn Martinsen var motståndsman i Norge. Han skulle befria judiska barn som utsattes för experiment. ”Men när vi kom dit var de döda. De hade hängt upp dem i krokar utanför en gymnastiksal”, berättar han. Svenn säger att han aldrig kommer att glömma det. Själv ägnade han sitt liv åt att vara lärare för barn med särskilda behov.

Nurit Stern i Israel vill inte heller minnas. Hon vill inte se filmen. ”Jag kämpar mot minnena”, säger hon.

Bernhard Kempler i New York berättar om hur han som barn gick klädd som flicka, för att man inte skulle upptäcka att han var jude. Han försökte på alla sätt undgå att bli sedd – det var farligt. Men när han kom till Malmö ändrades detta. ”Att bli sedd var en besynnerlig och oroande upplevelse”, minns han.

Judith Popinsky däremot tittar med intresse på filmen, som hon inte visste fanns, ser bekanta ansikten, och konstaterar: ”Alla dessa anonyma människor. De levde anonymt. De begravdes anonyma. Så nu har åtminstone några av dem fått tillbaka sina namn”, säger hon. Judith återförenades med sin pojkvän från Lodz, och de levde sedan i Sverige tillsammans i 64 år.

När Elsie Ragusin ser sig själv på bilderna från Malmö utbrister hon: ”Jag är en fri ande. Här är jag, och jag är fri. Vilken underbar dag!”

Magnus Gerttens film är ett ovärderligt dokument, en hyllning till alla de människor som kränktes och misshandlades under kriget och blev fråntagna sin identitet och sin värdighet. De berättelser som träder fram ur den svartvita korniga filmen är djupt gripande. Här och var får vi också se korta glimtar från dagens Sicilien, dit en överfylld flyktingbåt med 596 flyktingar styr kosan. Filmen slutar med en kraftfull uppmaning till oss alla. Kameran zoomar igen, och så får vi namnen: ”Moudou, Alpha, Wafaa”.

Se filmen. Kanske ärdet årets viktigaste tv-film.

Annons
Annons
Annons
Annons