En kyrka på asiatiskt vis

Vårt arbete med ethno-arts har gett oanade resultat.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Trevande, krystat. Deltagarna sitter undrande över vad som ska hända. Alla sinnen är öppna för att kunna snappa upp varenda signal om uppförandekod. Små diskreta slag på ben, drag i tröjor och nervösa hyschanden. Menande blickar, vakta din tunga. Gör inget som kan reta upp pastorn. Säg inget som kan avslöja dig inför missionären.

Kolonisationens ande kastar ännu sin skugga över kyrkan i det sydostasiatiska landet. Många år har gått sedan de första människorna kom till tro. Också många årtionden sedan självständigheten, år av krig, isolering, angiveri och förföljelse. Alltför länge har de kristna varit beroende av teologi från det förra sekelskiftet, och föreställningen att den kristna tron är västerländsk har cementerats.

Kultur, tro och identitet. Kommer Gud att straffa oss om vi pratar om det som vi så länge har undrat över? Kommer missionären skälla ut mig om jag formulerar mina tankar i ord?

Vi sitter på golvet på mattor, precis som de gör hemma. En dekoration för vår samlingssal sätts ihop med idéer och av minnen. Men är det inte så de otrogna gör? Är det inte med sådant som de tillber andra gudar? Vi slutför den med ett kors i trä. Allt vi gör, gör vi för Gud. Orena andar har inte längre rätt till eller makt över det Gud skapat åt oss och som vi identifierar oss med.

Temat för vår sammankomst klarnar. Vi använder oss av våra egna, saknade kulturuttryck. Inga keyboards, högtalare eller obegripligt översatta Hillsongsånger. Traditionella musikinstrument spelas och sångstilar som inga kristna läppar tidigare sjungit lämnar själarnas fängelser och kan tala till andra hungrande hjärtan. Vad de trodde tillhörde djävulen, sådant som bara kunde göras vid avgudadyrkan och fylleslag, renas och skapar en helhjärtad och ärlig lovsång till Gud.

Någon som varit kristen i flera år frågar försynt om vi kan lära henne att be. En annan skriver en sång om sin pappa som varit död i många år. Sorgearbetet kan börja när hon får använda sig av de verktyg hon har inom sig.

Inget mer dragande i kläder och menande blickar att ”passa dig för vad du säger”. Inget mer som jag inte törs fråga. Inget mer skådespel, inför människor eller Gud.

På kvällen hörs nya sånger. Det sjungs en ny sång till Herrens ära.

Vårt arbete med ethno-arts har gett oanade resultat. När människor tillåts vara sig själva och föra en dialog om sin tro och teologi, sina undringar och tvivel skapas förutsättningarna för att de ska kunna komma närmare Gud. Tyvärr ser vi förminskning av det lokala och en västerländsk norm inom missionen. Vad som inte känns bekant eller förstås demoniseras.

Långsiktigt och autogent arbete skapas genom att bygga på den existerande kulturen. Låt oss skapa en ny era inom missionen.

 

Missionsarbetare utsänd av Svenska Alliansmissionen och Folk & Språk till Sydostasien, skriver av säkerhetsskäl anonymt.

Val 2018
Skogsbränderna
Annons
Annons