En rättvis domare

En domare som, till skillnad från mig, har hela bilden.

Krönikor

Författaren C S Lewis skriver i sin utläggning av psaltarpsalmerna att de som uppskattar domsmotivet och tanken på Gud som domare är de som inte är sig själva nog, de i någon mån fattiga. För många av oss, däremot­, är bilden av Gud som domare något hotfullt.

Det är inte så konstigt. Om man vet med sig att man är maktlös kommer man att se fram emot en dom där rättvisa skipas. Då finner man tröst i tanken att det finns en domare som vet allt och förstår allt. En domare som, till skillnad från mig, har hela bilden.

Om man däremot tycker att man klarar sig rätt så bra här i tillvaron, är en sådan som kan ”spela spelet” så riskerar texterna en sådan här söndag att fungera som provokation. Ska jag dömas? Men jag har väl alltid gjort så gott jag har kunnat! (En sådan invändning är ett tydligt svar på frågan ”Vem är min Gud?”)

Domsöndagen handlar om verklig makt och illusorisk makt, om evig makt och förgänglig makt. Det kan vara trösterikt att påminna sig det i dessa tider, då många undrar hur det ska gå för USA och världen när det sitter en man i Vita huset som verkar alltför ”trigger happy”.

Till profeten Daniel, som levde i exil borta i Babylon, talade Gud i drömmar. Daniel får se hemska syner, vidunder som stiger upp från havet, tar makten över människorna och förgör dem. Dessa fyra djur, som möter i kap 7, symboliserar olika stormakter.

När drömmen blir alltför hemsk sänder Gud en helt annan bild, av en uråldrig man som sitter på en tron. Det är den verklige Domaren Daniel får se. Daniel får se Honom som har den verkliga makten här i världen, för tid och evighet.

Mitt bland dessa fasansfulla visioner är det en stor tröst.

Även den som läser Uppen­barelseboken kan behöva uppamma­ mod och leta efter tröst.

Romerska statsmakten trodde­ nog att de oskadliggjort aposteln Johannes genom att skicka honom till den karga fängelse­ön Patmos. I stället använde Gud Patmos och tiden Johannes­ tillbringade där för att låta Johannes kika bortom den slöja som skiljer tiden från evigheten.

Så blev hans bok också till stor tröst för kristna i alla tider som lidit under förföljelse och betryck.

Här återkommer tronen, den vita tronen, segertronen. Han som sitter på den är den som ska döma världen och oss enskilda. Det är en oundviklig logik i att vi som getts förtroendet att vara förvaltare också en dag ska få svara för våra val.

Att vara kristen är väl just att veta att man inte äger sitt liv. Vid dopet ber prästen: Skriv Selmas namn i Livets bok och bevara henne som ditt barn i liv och död och evighet. Att ”leva i sitt dop” är att varje dag alltmer öva sig i att luta sig mot Honom som besegrade döden, Honom som har makten, den verkliga makten.

Det är många frågor man skulle vilja ställa till Honom. Gäller Din seger också mig? Och alla dem jag ber för som inte känner Dig – kan Du öppna deras hjärtan?

Kristus, konung i evighet – bevara oss för likgiltigheten som viskar att ingenting, egentligen, spelar någon roll.

Annons
Annons
Annons
Annons