Ett pärlband av erfarenhet

Att lyssna är ett sätt att bygga mänskliga broar.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Varje människa har en berättelse värd att berättas. Många av oss tycker inte att vår egen är särskilt intressant, men det stämmer inte. Även den mest anonyme har en historia värd att berätta. I varje människas liv finns omistliga händelser, ett pärlband av erfarenheter, goda, vackra, svåra och mörka om vart annat, som format oss och gjort oss till dem vi är.

Så är det också med en kyrka. De personliga berättelserna bildar en gemensam. Människors liv hör samman. I den gemensamma berättelsen finns förklaringen till kyrkans identitet och en vägledning för framtiden. Utan historia ingen framtid. Utan kunskap om varifrån vi kommer är det i princip omöjligt att ta ut riktningen framåt.

Så tänkte jag när jag blev ny pastor för Pingst i Umeå i somras, en församling som är drygt 90 år gammal. Jag ville inte bara läsa kyrkans historia, jag ville höra den, berättad av vanliga människor med deras egna ord. Jag vill verkligen lära känna och förstå vilka jag ska leda.

Därför bad jag om två saker när jag tillträdde. Jag bad alla ledare i kyrkan om ”en timme av ditt liv”, mejlade ut en liten guide med frågor och satte mig ner. Det blev många samtal, många namn och händelser. Det blev gripande samtal, med tårar och skratt om vartannat där mötet med Jesus Kristus var en påtaglig gemensam nämnare. För många en vän man nästan alltid levt med, för andra en person som förändrade hela tillvaron. Alla dessa samtal har hjälp mig när vi som ledare pratar framtid. Jag tycker mig förstå vad man menar på ett helt annat sätt än jag kunnat göra om jag inte tagit mig tid att lyssna.

Men jag bad också att få starta en process i församlingen med samma syfte. Lite svårare. Pingst i Umeå har många medlemmar, över tusen personer. Hur lyssnar man till så många berättelser? På ett sätt omöjligt, men ändå inte. Vi bildade en projektgrupp och startade ”generationssamtal” där vi sakta men säkert mötte generation efter generation i mindre grupper. Till min förvåning öppnade man upp och delade med sig. Det var som ett uppdämt behov av att få berätta och en tacksamhet för att någon frågade. Samtidigt gjordes en kollektiv upptäckt, att personliga berättelser är viktiga.

Det händer alltid med oss något när vi lyssnar på varandra. Avstånden minskar. Att lyssna är ett sätt att bygga mänskliga broar. Att lyssna ger omistlig kunskap. När vi lyssnar förstår vi varandra på ett helt annat sätt än om vi bara frågar efter visionen eller vad som pågår just nu. Men det sker också något med den som berättar. Känslan av att någon annan är genuint intresserad av livsberättelsen ger mening och människovärde i praktiken. Jag måste erkänna att jag blev överraskad. Jag frågade ju efter berättelserna för min egen skull, för att förstå och för att kunna leda. Nu vet jag bättre. Varje människa har en berättelse som är värd att berättas.

Annons
Annons