För lite sanning i "Min sanning"

Jag frågar mig efteråt varför det är så svårt för mig att glömma och förlåta på riktigt.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

SVTplay har förändrat även mitt tv-tittandet – numera tittar jag på flera program varje månad. Häromdagen såg jag Anna Hedemos intervju med Ulf Ekman i programmet ”Min sanning”, trots att tablåtiden ligger flera veckor tillbaka.

Jag borde ha varit mentalt bättre förberedd. Det blev plågsamt att se färdigt. Det är länge sedan jag blivit så illa berörd och dagen efter vaknat med så dålig eftersmak.

Ändå har jag aldrig träffat Ulf Ekman eller besökt Livets ord i Uppsala. Men i unga år hade jag nära kontakt med sammanhang som präglades av den osunda teologi och urspårade karismatik som därifrån spred sig som vattenringar över landet.

Det är ju länge sen. Men det satte djupa ärr, som tydligen fortfarande ömmar. Att jag då inte kom i närkontakt med psykiatrin berodde enbart på rädsla att stigmatiseras och tvivel på att man skulle förstå problematiken. Att jag inte blev uppdraggad ur en älv med stenar i fickorna var ett sorts mirakel.

Om det fortfarande gör så ont hos mig, som ändå klarade mig rela­tivt helskinnad, så måste det finnas många andra i det här landet som reagerar långt starkare mot den slirande och småkrattande Ekman som hela tiden svarar med svepande bortförklaringar och tonar ner obehagligheterna. Det som då gällde liv och död, himmel och helvete, Guds sanning eller Djävulens lögn, allt det är nu relativiserat.

Felen – om det ens var fel – berodde enligt Ekman på yttre faktorer av typ att allt gick så fort; det finns så många olika sorters människor; det fanns omognad på båda sidor; visst for några illa, men det hände samtidigt så ofantligt mycket goda saker. Talet om ungdomlig överentusiasm – efter överslätande skratt åt tv-klipp från 1990-talet – klingar falskt när man vet att han är född 1950.

Programmet börjar med Ekmans omvändelse på en spårvagn i Göteborg efter att han fått ett gudomligt tilltal om att Jesus förlåter all din synd. Jag frågar mig efteråt varför det är så svårt för mig att glömma och förlåta på riktigt. Trots att jag skulle vilja.

Kanske beror det på att så mycket i Ekmans och Livets ords historia fortfarande är ouppklarat. Att det som hitills formulerats som ursäkter eller böner om förlåtelse känns alltför pliktskyldigt och utan uppriktig medkänsla. Att man inte på tillräckligt allvar har förstått vare sig skademekanismerna eller de kvarvarande såren. Sår som fortsätter vara ett hinder för den återkristning av Sverige man samtidigt hoppas på.

Nils Schwartz kommenterade klarsynt programmet i Aftonbladet: ”Vad skulle en fluga rapportera från biktstolen när Ekman bekänner sina synder? På prästfronten inte nytt – Ekman kan inte förlåtas för sina synder, eftersom han inte begått några?”

Man förstår om människor väljer bort kristen tro om den likställs med vad Ulf Ekman fortfarande utstrålar. Tur för honom att vare sig de eller jag ska fälla den slutliga domen.

Annons
Annons