Förlåtelsen – vårt enda hopp

Känslorna kan ta lång tid på sig, det är bland annat därför förlåtelse tar tid.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det handlar om förlåtelse på söndag och evangelietexten rymmer Jesus berömda uppmaning om att förlåta ”70 gånger 7”. Förutom Bibeln finns det just nu två böcker jag gärna plockar fram när det gäller försoningens väg. Den ena har Desmond Tutu skrivit tillsammans med sin dotter Mpho. Boken heter: ”Förlåtelse – den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld”.

Tutu talar klokt om vikten av att inte bara berätta fakta, utan att även få berätta sina känslor för en utomstående som är förtroende värd. Känslorna kan ta lång tid på sig, det är bland annat därför förlåtelse tar tid. Samma klokhet finns i Tutus tes att vi bör förstå att en relation kanske inte är densamma som förut även om vi kommer fram till förlåtelsen och det är den drabbade som har rätt att bestämma hur relationen i fortsättningen kan se ut.

Tutus djupa insikt och erfarenhet speglas i ord som dessa: ”Vi kan förlåta därför att vi ser det mänskliga som förenar oss. Vi kan ta till oss att alla människor är sårbara, att alla har sina brister och kan göra tanklösa, grymma saker. Vi kan också ta till oss att ingen föds ond och att alla är större än de värsta de har gjort i sitt liv.”

Mycket mer vishet och hjälp än vad som ryms här finns i Tutus bok. Finns det en handbok i förlåtelsens konst, så är det nog detta trovärdiga dokument.

Den andra boken heter ”Motstånd och förlåtelse”, tunn när det gäller antal sidor, men sannerligen inte till sitt innehåll. En nästan osannolik berättelse från andra världskriget och helt sann. Maiti Girtanner var ung när hon engagerade sig i den franska motståndsrörelsen.

Hon blev avslöjad och svårt torterad av läkaren och nazistsympatisören Leo. Som genom ett under överlevde Maiti, men plågades sedan av ständig och fruktansvärd smärta.

Hennes önskan och drivkraft var att tjäna Gud och att kunna förlåta Leo, som förstört hennes kropp. Under 40 år (!) bad hon att hon skulle få återse sin plågoande. När denne drabbas av svår cancer och förstår att tiden rinner ut kommer samvetet ikapp och han söker upp Maiti. Det finns inget som helst romantiskt skimmer över deras möte, men en slags glasklar sanning. När den nu åldrade och svage läkaren till slut stammande ber om förlåtelse vet Maiti att hon har förlåtit.

Man kan nästan bli störd över sådana berättelser. Är det trovärdigt? Det blir det för mig när jag läser kapitlet om det som var försoningens källa för fransyskan, nämligen passionsberättelsen ur Markus evangelium. Den hade Maiti lärt sig utan till. Hon drack den, hon levde den och den inkarnerades i henne. Så blev det omöjliga möjligt.

Försoningens djup, bredd och höjd är långt större än vi anar. Det är mycket hoppfullt, det är vårt enda hopp.

Läs fler Inför helgen-krönikor

Alla tidigare artiklar
Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
Annons
Annons