Frida Park: Kränkt eller bara trasig?

Jag har sedan länge rensat ut offerkoftan ur garderoben.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det är så enkelt att ondgöra sig över saker man irriterar sig på. Tidningarna, morgonshowerna och sociala medier svämmar över av folks dåliga humör.

Oftast är de kränkta. Av staten, grannen, barnets lärare eller en bild man sett på föräldrautbildningen. Det tycks inte finnas någon hejd på vad förorättade människor kan bli.

Som skribent är det här ingen nyhet. Läsare har världsrekord i att hitta fel och möjliga irritationsmoment utifrån en text man har skrivit. Stavfel eller grammatikmisstag kan orsaka en läsarstorm. Men det som oftast genererar röda flaggor i mejlprogrammet är sådant man inte skrivit men som läsaren läst in.

Som Fritiof Piraten sa: Skriver man om en synål är det alltid nån enögd som känner sig träffad.

Men skribenter är knappast ensamma. Lärare och predikanter är bara två av alla yrkeskategorier­ som har liknande upplevelser. Nu är jag varm anhängare av tron på avsändarens ansvar för att informationen ska nå fram. Det gäller inte minst begriplighet. Därför är det tillbörligt att lägga tid på att fundera över vem man skriver till, undervisar för eller predikar till.

Känner man inte målgruppen är det lätt att hälsningen skjuter rätt över målburen utan att någon uppfattat vad man ville ha sagt. Men en framgångsrik kommunikation hänger inte enbart på sändaren.

Mottagarens ansvar för att försöka förstå, och inte minst använda sig av generositetsprincipen, verkar alldeles ha sköljts bort av allt twittrande, instagrammande och facebookande.

Idol-domarnas ibland rätt orättvisa utlåtanden är som en västanfläkt i jämförelse med den hatstorm som kan drabba en intet ont anande. Uppfinningsrikedomen gällande hemska öden man ska gå till mötes är ändå rätt imponerande. Man önskar att kreativiteten skulle nyttjas till något vettigare.

Men får inte sådana som jag skylla mig själv? Som sticker ut hakan och tycker saker - ett allmänt villebråd för alla som vill öva prickskytte?

Offentliga personer är vana vid angrepp. Det är en obehaglig och oundviklig del av jobbet numera. Jag har sedan länge rensat ut offerkoftan ur garderoben. Det innebär inte att det någonsin är acceptabelt med hot och hat.

Även offentliga personer har familjemedlemmar. Och vanliga människor drabbas också.

Prova att skriva ett inlägg på Facebook om något du tror på, säg medmänsklighet eller att stå upp mot rasism – eller Gud, och du kan mötas av en uppsjö av ren ondska.

Varifrån kommer folks oregerliga drift att ösa hat över en annan medmänniska – inte sällan någon man inte ens känner eller har träffat? Varför måste man trycka ned andra så till den milda grad?

Är mänskligheten så futtig? Så trasig? Att man måste få andra att må sämre så att man inte känner sig ensam om att må dåligt?

Är det så borde dagens debattklimat oroa långt fler. Då är det ett tecken för hur illa det är ställt med nutidsmänniskans inre.

Herre, förbarma dig över oss alla.

Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
KNUTBY
Annons
Annons