Gita Andersson: Helst vill jag sitta under mitt äppelträd

Det närmaste resmålet för egen del, har jag funnit bara tio steg ifrån hustrappan.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Har ni rest någonstans i sommar?
Vanlig fråga så här i augusti. Och resmålen varierar. Men alltfler tycks denna sommar ha valt Sverige. Och det är inget dåligt alternativ, här finns såväl vackra städer som vacker landsbygd, och inte minst små pittoreska avkrokar att upptäcka. Vilket även utländska turister har förstått. Turistnäringen lär gå för högtryck.

I unga år gjorde jag mitt livs längsta resa. Den gick till Indien, i folkvagnsbuss, och hade då ”andliga förtecken”. Och nog var det en resa som satte spår, för resten av livet. När sedan familj och yrkesliv kom att uppta livets dagar till hundra procent, så blev väl inte direkt världskartan föremål för några planer till andra sidan jordklotet. I vår familj blev det mestadels vad som nu har börjat kallas för hemester – dvs semester på hemmaplan – och hyra av röd liten stuga någonstans i vårt vackra, avlånga land.

Men det närmaste resmålet för egen del, har jag funnit bara tio steg ifrån hustrappan! Nämligen under äppelträdet. Och detta träd har blivit som ett grönt rum, där jag soliga dagar kan sitta och låta ljuset sila ned genom lövverket och erfara en precis lagom temperatur, och det är bara alldeles underbart behagligt och rogivande.

Vad som ofta händer under äppelträdet är att där får jag komma till mig själv, precis som den förlorade sonen i liknelsen. Det är helt enkelt en plats där omgivningens brus faller undan och livets alla bekymmer och brottningar får komma till en slags klarhet. Vägen framåt kan börja urskiljas. Och precis som för sonen blir det tydligt och klart : Jag vill vända om till min fader.

Man kan säga att det klarnar där under äppelträdet, och gudsrelationen framstår som det mest grundläggande i livet. Den relation vi dagligen behöver omvända oss till. Och nog är det en slags resa, inte utan hinder, där stenhjärtat i mig får mjukna för att landa i medkänslans marker. Och förresten : Var det inte under ett ”äppelträd” som mänskligheten fick göra sitt första avgörande val? Och vi blev varse hur svårt det är att följa den förbindelse som går till Guds eget hjärta.

Hur som helst så tackar jag Gud för mitt äppelträd, för där har vi talat med varandra många somrar nu, och det vill jag fortsätta med. Även om torkan detta år ser ut att medföra färre äpplen, även på detta träd.

Hoppas innerligt att även du som läser detta har chans att finna ditt avskilda rum, vare sig det är grönt eller i någon annan färg. Till välsignelse för kommande dagar och uppgifter.

Annons
Annons
Annons
Annons