Gita Andersson: Moderns hjärta rymmer en värld av omsorg

’Tänk när ni var små!’ sa min mamma på sin ålders­ höst.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Tänk att en hemstickad liten barnkofta kan väcka så starka känslor! Har du som är förälder varit med om det någon gång? När du går igenom en bortglömd kartong i garderoben och plockar upp den lilla koftan du stickade när du väntade ditt första barn. Eller duken du broderade eller klänningen som svärmor sydde.

”Tänk när ni var små!” sa min egen mamma på sin ålders höst, och mindes den tiden då såväl barnen som bekymren var små. Därmed inte sagt att den tiden är någon glamourös tillvaro, fylld som den är med vaknätter, barnsjukdomar och allsköns oro …

Till min förvåning hör jag nu mig själv tänka så i förhållande till mina nu vuxna barn: ”Tänk när ni var små!”. Och tankarna går vidare: ”Tänk när vi var på utflykterna i skogen, när vi läste Barnens Bibel på kvällarna och när vi firade födelsedagar tillsammans med grannbarnen.”

Nostalgi och sentimentalitet så det förslår! Ja! Och inget jag vill fastna i. Men det finns något i de där känslorna som går djupare än det mesta här i livet. Bandet mellan förälder och barn. Hur starkt är det inte? På gott och ont.

Moderns hjärta rymmer en hel värld av omsorger som tagit gestalt i en vardag som inte syns utåt, men som är grunden för ett barns överlevnad. Därför finns det något heligt, nästan sakramentalt över den lilla barnkoftan, och alla de där vardagliga tingen vi hanterar för att möta ett barns behov, fysiska som själsliga.

Det förunderliga är att tingen talar om inkarnationens hemlighet. Den Gud som en gång tog gestalt i Jesus för att visa oss sin kärlek, tar också gestalt genom oss när vi på konkreta sätt visar omsorg om varandra.

Ibland har jag undrat om Maria sparade något från Jesu barndom, något han tillverkat i snickarverkstaden med Josef? Något hon tog fram för att hjälpa henne att bearbeta den outsägliga sorgen, för att sedan kunna vända den kraften utåt mot dem hon hade omkring sig.

Vi närmar oss Mors dag, en dag som i våra tider inte har samma dignitet som förr då vardagens slit fick ett avbrott med kaffekoppar och saftglas på vit duk. Då modershjärtat fick något tillbaka via en handplockad vårbukett, eller en ihopknåpad teckning med den knaggliga texten ”Till Mor”.

Oavsett hur det går med traditionens överlevnad, så talar den om det heliga i de små tingen och i vardagens alla omsorger.

Annons
Annons
Annons
Annons