Gita Andersson: Tonåringars djupa frågor om livet måste upp till ytan

En bra stund kom jag och de två tjejerna att prata om ifall man brukar ha öppen kista eller inte.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det är en typisk vardagseftermiddag på bussen hem. En blandning av yrkesarbetande, småbarnsföräldrar med vagnar, pensionärer, skolungdomar. Jag tränger mig in på ett säte längre bak i bussen. Ganska snart hör jag några tjejer i yngre tonåren prata högt och ivrigt i sätet bakom mig. Jag brukar inte avsiktligt lyssna, men efter en stund är det oundvikligt att vissa ord når mina öron. De har blivit liksom kodord i min värld.

Ord som begravning, kyrka, kista, hur gör man, hur gör man inte osv. Ord och frågor som kodats in i mitt medvetande under 40 års tid. De fortsätter att prata högt och ogenerat, och till slut kan jag inte låta bli att vända mig om och säga: Jag är präst, jag kan berätta om ni vill? Genast förvånade och intresserade blickar. Och ett intensivt frågande vidtar den stund som är kvar på bussturen.

En bra stund kom vi att prata om ifall man brukar ha öppen kista eller inte. Det är ju något som ofta förekommer i en del filmer tänkte jag inom mig. Och de undrade: Har man det? Får man det? Och samtalet fortsatte med hur man gör i olika kyrkotraditioner. Och kan man bestämma innan man dör hur man vill att det skall vara? Modig fråga, som kanske även en 60+ are skulle behöva ställa sig. Vetgirigheten var total och hängiven. Där fanns inte tillstymmelse till arrogans.

När jag till sist måste resa mig och gå av bussen blir den spontana kommentaren: Tack för samtalet! Det var roligt att prata om det här! Och jag tänkte i mitt stilla sinne: Intressant. Det var roligt att prata om begravning. Även om jag förstod att ordet roligt kanske inte var det ord de helst hade velat säga, men i hastigheten var det vad som kom. Och kanske var det ett uttryck för en djupare längtan, att få tala om sådant som alltför sällan får ta någon plats i tonåringens värld.

För hur ofta hör vi inte de andra samtalen? De som stannar vid ytan, vid utseende, kläder, relationer och vem som är ihop med vem. Samtal som så lätt göder konkurrens och självförakt.

Jag hoppas innerligt att de här tjejerna kommer att välja konfirmationsläsning när det är dags. Så de får en chans att ställa alla de där frågorna som ju helt klart finns under ytan.

Frågorna som handlar om vilka vi egentligen är som människor och vad det är för mening med det liv vi lever. Där ryms ju också frågan om döden och vad som möjligen kan hända efter den. Jag hoppas de kommer att få öppna den kristna trons stora skattkista, få del av kartor för livets vägval och allra mest – få ta emot Guds villkorslösa kärlek till varje människa. Även till en tjej i de yngre tonåren.

Annons
Annons