Hjälpande hand från oväntat håll

Värj er inte mot det onda. Kan något mer provocerande sägas­ i dag?

Krönikor

I sommar har jag gått omkring med Italien i huvudet. Jag har lyssnat på ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Boken är en av årets mest hajpade och uppmärksammade, kanske bidrar det faktum att författaren skriver under pseudonym. Vem är denna kvinna som skriver så fantastiskt men inte vill bli känd?

Boken utspelar sig under tidigt 1950-tal i staden Neapel i södra Italien. Flickorna Lila och Elena växer upp i ett slitet kvarter där de sociala hierarkierna är lika ingrodda och självklara som cigarettlukten. Alla vet allt om alla. Relationerna styrs av vem som är rikast och därför har mest makt. De som har herra­välde över grannskapet måste man hålla sig väl med, vad de än gör. Våldet ligger ständigt under­ ytan som en krokodil redo att slå till.

Lila och Elena är blint livrädda för Don Achille Caracci, lånehajen i kvarteret vars rykte av grymhet har antagit­ orimliga proportioner. Han är kvarterets troll som med hjälp av barnens livliga fantasi förkroppsligar allt mörkt i världen. En dag dödas Don Achille. Mördaren är mattförsäljaren och familjefadern Alfredo Peluso som döms och hamnar i fängelse.

Många år senare kommer en oväntad inbjudan till en nyårsfest som ska hållas hemma hos familjen Caracci. Den mördade mannens son, Stefano Caracci, chockar alla genom att bjuda in familjen Peluso, mördarens familj. Lila och Elena blir helt perplexa, de vänder och vrider på detta faktum för att försöka förstå. De resonerar:

”Och vad tjänar han på det”? frågade jag Lila

”Jag vet inte. Han vill göra något som ingen här i kvarteret skulle göra.”

”Förlåta”.

Som läsare får vi aldrig riktigt reda på Stefanos motiv, men det jag fastnade för när jag läste var själva förbryllelsen, denna oväntade förvirring som ibland uppstår kring handlingar av försoning och förlåtelse. Som om det illasinnade liksom kommer av sig. Jesus exempel målar upp sådana situationer. Det är inte svårt att föreställa sig den förvånade blicken hos den som har gått till domstol för att processa om en skjorta eller mormors kristallkrona och plötsligt erbjuds skjortan och en mantel eller kristallkronan och diamantörhängena. Eller hur paff den romerske soldat måste ha blivit när den han tvingade att följa honom en mil och bära hans saker (något soldaten hade rätt att kräva) plötsligt frivilligt erbjöd sig att gå två mil med honom.

Ondska som bemöts med godhet får oss på något sätt att tappa fattningen. Denna oväntade handling liksom rubbar verkligheten en aning, hämndens logik får sig en törn, och världens makter ryser av obehag.

Värj er inte mot det onda. Kan något mer provocerande sägas i dag? Att bemöta ont med gott, mörker med ljus och hat med hoppets glädje är avväpnande och vittnar om en inre frihet. En frihet som består långt efter att tillfredställelsen i att hämnas har klingat av.

Annons
Annons
Annons
Annons