I Honom kan omöjligt bli möjligt

I Kristus kan visionen inte annat än bli verklighet.

Krönikor

Förra söndagens tema var Medmänniskan. Jesu ord om att vända andra kinden till kan, om de läses så att säga i fel tonart, leda till moralism, till en olycklig humanism. Människan kan, om hon vill!

Men poängen med Bergspredikan är inte att människan kan, ens om hon vill, utan att det som är omöjligt för människor inte är omöjligt för Gud. ”I Kristus” kommer allt i ett annat läge. Om jag tagit emot det eviga livet som gåva av Gud – då har jag tid, då har jag frid.

Då har jag råd att öva mig i att älska också dem jag har svårt för – eftersom min tid här på jorden är en förberedelse för den eviga glädjen. Andra sidan av myntet är att det i mig som är mörkt, det måste jag lämna här, vid Jesu fötter. Mitt mörker, mina synder, mina antipatier (hur rättmätiga de än är) – allt det måste jag öva mig i att lämna ifrån mig, här och nu – för hur skulle jag annars ha rum i mitt hjärta för glädjen? Det är svårt för människan att lämna ifrån sig sådant, ändå är det nödvändigt.

Texterna denna söndag fortsätter i samma ”omöjliga” stil. Avund och fiendskap ska ta slut, profeterar Jesaja. Paulus uppmanar församlingen i Filippi att vara ”eniga i tanke och sinnelag”, Jesus sätter ett abrupt stopp för lärjungarnas megalomana drömmar.

Den sortens enhet kan inte människan fixa till, ens om hon skulle försöka. Det måste finnas en förutsättning som ligger utanför oss själva: I Kristus. Mose lyfte upp ormen i öknen, den orm som sedan blivit läkarvetenskapens symbol. Alla sjuka som lyfte blicken och såg på ormen fick leva. Det var ett ”fälttecken”. Den ros som vi sjunger om på julen, som förr sades vara utsprungen ”ur Jesse rot och stam”, det är Han som är ”fälttecknet för alla folk”. I Honom blir den enhet möjlig som tidigare var omöjlig.

Jesaja målar en lika underbar som långsökt bild: de skingrade av ”hans folk” ska Herren friköpa loss från alla de länder där de befinner sig i exil. De skingrade ska samlas. De bröder som inte kunnat hålla sams kallas samman, under detta fälttecken.

Det är en utopisk vision. Men inte utopisk i bemärkelsen orealistisk. Detta kommer att hända. ”I Kristus” kan visionen inte annat än bli verklighet. Rosen slår ut och sprider sin väldoft, över hela världen, drar förlorade söner och döttrar hemåt, till Jerusalem, den heliga staden. Och vi får be och hoppas att även vi, inympade som vi är i den äkta plantan, får vara med vid den himmelska banketten.

I dag utgör Det heliga landet ett landområde inte större än Småland, omgivet av fiender. Så kan vi också tänka om oss själva och våra församlingar. Vi är plantor i en trädgård som tagits över av roffare. Vi tvingas leva vårt liv i exil, långt bort från vårt verkliga hem.

Men rosen blommar och doftar. Även långt bort i obygden når doften. Den vill dra oss närmare Honom. Den vill att vi ska komma Hem.

bibellärare på Helsjöns folkhögskola

Annons
Annons
Annons
Annons