I stället för Jante?

Kaxighet är numera snarast en positiv egenskap.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Jag har aldrig hört talas om den 17-åriga tjejen som med en ironisk dragning i mungipan ger mig en kyligt självmedveten blick från Dagens Nyheters kultursida. Det är uppenbart ett tecken på bristande allmänbildning: Zara Larsson, uppväxt i en medelklassfamilj i Enskede, förutspås nämligen bli Sveriges nästa stora musik­export. Att hon kan sjunga bekräftade Bert Karlsson redan när hon som tioåring slog igenom i TV4:s ”Talang”. Men omgivningen tycks minst lika mycket imponerad av det enorma självförtroendet. Melodifestivalen är för mellanmjölks-svenskar; Zaras måttstock är Beyoncé och Miley Cyrus. Målet är att vara miljardär innan hon fyller 25.

Zara konstaterar att det är inne att tycka att man är bäst. Hon har nog inte helt fel. Jante har blivit rätt tyst. Kaxighet är numera snarast en positiv egenskap och det är rätt länge sen någon försökte ta politiska poäng genom att tala om Zlatans stöddighet som osvensk. Att ta för sig är inte självklart något negativt. Roar man sig med floskelbingo i samband med tv:s sportsändningar så blir det många träffar på starkt självförtroende.

Det finns ingen anledning att sörja över Jantelagens frånfälle. Men det är tveksamt om Zaras och Zlatans typ av självförtroende är den bästa ersättaren. Särskilt om graden av självförverkligande mäts i kronor. Eller när det kombineras med en annan trend: ett ökande förakt för svaghet.

Ekonomiprofessorn Mikael Holmkvist har i dagarna kommit ut med en drygt 700-sidig studie av Djursholm, som redan i titeln beskrivs som Sveriges ledarsamhälle. Det handlar inte bara om den höga medellivslängden, de låga ohälsotalen eller den obefintliga arbetslösheten. Det Djursholm framför allt lyckas med är att få männi­skor att framstå som attraktiva. Tämjande sociala ritualer åstadkommer en utstrålning av suveränitet, såväl fysiskt som mentalt, socialt och ekonomiskt. Passivitet är tabubelagt, fetma är ett uttryck för bristande drive. Arbets- eller hemlöshet betraktas som helt självförvållat. En fritidsledare berättar för professorn att dessa två samhällsgrupper kan en del barn hysa öppet förakt för.

Jag vet inte om Holmkvist har rätt i påstående att hela Sverige strävar efter att bli som Djursholm. Men idealen tycks i alla fall ha nått fram till tonåringarna i Enskede.

Man kan undra vad som händer med Zaras självbild om hon bara har en miljon kronor på kontot när hon fyller 25. Eller kanske ingenting alls. Finns det då någon barmhärtig samarit som kan berätta att det finns nåd även för den som aldrig kom i närheten av målbilden – vare sig den egna eller andras? Kommer hon och hennes gelikar över huvud taget kunna förstå vad en sån person talar om?

Annons
Annons