Jag är vilse på kyrkogården

Det är första gången jag besöker min farmors grav och jag känner mig vilse.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Hej farmor, nu är jag här. Jag har med mig ett ljus från Ica. Var vill du ha det?” Jag tror egentligen inte att man kan prata med dem som gått bort, men det är första gången jag besöker min farmors grav och jag känner mig vilse. Sist jag var här var för några månader sedan. Då var det begravning och farmor var liksom fortfarande en del av allt ovanför. Vi sjöng sånger som hon tyckte om. Jag kunde röra vid hennes kista.

Nu står hennes namn på en kall sten, bredvid dem som varit borta länge. Farfar, farfars bror och hans fru. Overkligt. Det var ju farmor som brukade besöka dem.

Egentligen borde det inte kännas så sorligt. Hon blev ju faktiskt 91. Vi träffades bara någon gång i kvartalet. Men nu när jag står här önskar jag att jag kunde besöka henne på riktigt i stället. Jag vet inte riktigt vad man gör vid en grav. Det var enklare när hon levde. Då åt vi flätade bullar, klappade hennes arga katt och tittade på tröjorna hon stickade till barnen i Vitryssland.

Och så lyssnade jag på hennes berättelser om vännerna. Dem jag aldrig kunde hålla reda på. Fast när hon frågade, låtsades jag som om jag hade koll. Det var liksom skönast så. Att låta henne prata. Okej, ibland tyckte jag att hon pratade lite för mycket. Men nu, nu vill jag att hon ska prata igen. Det är svårt att besöka någon som är tyst, tycker jag. Hon var en pratare, och det är jag också. Så jag ställer ifrån mig mitt ljus och går in i kyrkan i stället.

– Välkommen, säger en kvinna som tar emot mig i vapenhuset. Hon bjuder på kaffe och visar mig gästboken.

Äntligen någon att prata med. Kvinnan är en eldsjäl i ortens hembygdsförening. När jag berättar att min farmor begravdes här, vill hon veta vad farmor hette.

– Jag vet vem din farmor var, säger hon sen. Hon betydde mycket för mig en gång.

Så börjar kvinnan berätta. Om maken som också är begraven här. Och om den lilla flickan hon förlorade vid födseln, en gång för länge sen.

Min farmor var egentligen bara en avlägsen bekant. Men mitt i kvinnans sorg hade farmor ringt. ”Var inte ledsen”, hade farmor sagt. ”Din lilla flicka är i himlen”.

Kvinnans ögon blir blanka.

– Din farmor hade en oerhört stark tro på himlen, säger­ hon.

Jag vill ge kvinnan från hembygdsföreningen en kram, men det känns för mycket. Så jag tar hennes hand. Sen skriver jag mitt namn i gästboken och går.

Innan jag lämnar kyrkogården går jag förbi farmors grav en gång till. Jag klappar lite tafatt på stenen och viskar en bön.

– Tack Gud för att farmor är hemma. Hjälp mig att leva som henne. Sprida hoppet om himlen, till alla som behöver det.

Kyrkomötet
Annons
Annons

Rösta på årets förebild!

Rösta på årets förebild!

  • Micael Grenholm, arbetar ideellt bland tiggare, genom sin organisation Stefanushjälpen.

  • Eivor Nordin, har i 25 år sytt och stickat babykläder till nyblivna mödrar världen över.

  • Kenneth Skoogh, har arrangerat populära hockeyläger där många unga spelare fått höra om Jesus.

  • Mariella Issa, samlar in pengar och hjälper barn, äldre och änkor på plats i det krigsdrabbade Syrien.

Klicka på bilderna för att läsa mer om respektive kandidat.
Annons
Annons