Jag har varit spion i skolan

Jag följde med till skolan som spion.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Jag är en generös människa. Utom när det kommer till mina barn. Då är det mitt barn som gäller. Mitt barn som ska ha det bästa. Så när jag hör att vår sjuåring fått en ny lärare som har sin första klass blir jag orolig. Kommer hon verkligen att klara av att lära sjuåringen att läsa och skriva? Borde jag välja en annan skola? Jag får nog följa med dit och ”spionera”.

Sagt och gjort. En förmiddag i förra veckan sitter jag med i skolbänken och låtsas vara mysig mamma. Fast egentligen är jag kontrollant. Ganska snart slappnar jag av. Min dotters lärare kan. Den här morgonen lär hon inte bara barnen bokstaven V. Som en bonus lär hon dem också teckenspråk. Det är häftigt att se tjugo fullt hörande ungar teckna ”I dag är det den 29 november”.

Sedan ska alla elever arbeta i sina böcker och det blir imponerande lugnt. Alla barn jobbar med att göra V med stor koncentration. Alla utom en pojke.­ Han som sitter vid fönstret. Han tittar mest ut. Drömmer sig bort. Plockar lite med sina pennor. Någon gång går han ett rastlöst varv runt bänken.

Då minns jag. Det är ju han som kom till Sverige­ i höstas. Började i klassen utan att kunna ett ord svenska. Förstår han överhuvudtaget vad han ska göra i sin bok? Under lektionen vandrar fröken runt och försöker hinna med varje liten hand som viftar­ i luften. Pojken vid fönstret viftar inte alls. Hans behov är liksom bortom vifta med handen. Så ofta hon hinner stannar fröken upp en stund vid pojkens bänk. Bara genom att vara där får hon honom att fatta pennan och göra några V:n. Sedan är det någon annan som viftar med handen och fröken går vidare.

Då ger pojken vid fönstret upp igen. Han behöver egentligen någon som sitter bredvid honom hela tiden. Den pojkens mamma är inte med i skolan den här dagen. Inte sitter hon i bänken och spionerar, som jag. Hennes barn är ju också värd det bästa.

Men hon har lämnat sin son här. Det är inte självklart att man får välja. Varken lärare, klass eller ens land. Kanske sitter den där mamman just nu hemma och hoppas. Att skolan och Sverige ska ta hand om hennes pojke.

Plötsligt är det som om jag kommer ihåg att vara generös igen. Det är faktiskt inte bara mitt barns utbildning som är viktig. Om Sverige ska blomstra i framtiden måste även pojken vid fönstret få det han behöver. Då behövs lärare som min dotters. Som gör vad de kan. De behöver uppmuntras. Av framåtlutade föräldrar. I stället för att kontrolleras av bakåtlutade spioner.

Innan jag går tackar jag fröken. För allt. Sedan lovar jag att komma tillbaka. Vem vet, nästa gång kanske jag kan hjälpa till med något?

Annons
Annons
Annons
Annons