Jag lovar, älskade unge, att jag ska fortsätta lyssna

Jag är en bortskämd tonårsmamma, för jag har en tonåring som pratar med mig.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Jag är en bortskämd tonårsmamma, för jag har en tonåring som pratar med mig.

Ända sedan vår äldsta dotter var liten har hon gärna berättat. När vi har frågat hur hon haft det i skolan har vi ofta fått hela dagen återgiven i dialogform.

– Och då sa hon, och sen sa han...

Ibland har jag mött andra föräldrar som varit avundsjuka på hur mycket jag får veta:

– Mitt barn berättar ingenting, säger de.

Då säger jag att barn är olika. När man frågar vår sjuåring hur hon har haft det i skolan brukar hon le hemlighetsfullt, vrida om en osynlig låtsas-nyckel vid munnen och kasta bort den. Allt medan hennes storasyster är en pratare. En pratare som snart fyller fjorton.

Den allra bästa stunden för att prata med sina barn är på kvällen, tycker jag. Det händer något när man ligger bredvid varandra och bearbetar en hel dag som gick. Då kan till och med vår sjuåring låsa upp. Vår tonårsdotter tycker också om att bli nattad på det viset, men nu ska jag erkänna en sak. Jag har börjat slarva lite med henne. Hon är ju så stor och kan givetvis gå och lägga sig själv. När våra två yngre barn äntligen somnat är det ganska lätt att bara ge sin tonåring en snabb puss och säga:

– Godnatt, älskar dig!

Sedan går man ned i soffan och tittar på någon skön serie. Men en kväll när jag snabbpussat vår tonårsdotter börjar jag titta på ungdomsserien Skam. Då undrar jag vad jag håller på med.

Mycket har skrivits om Skam, men det som är intressant är att manuset faktiskt är skapat utifrån djupintervjuer som gjorts med massor av norska ungdomar. Riktiga ungdomar. Seriens huvudkaraktärer virrar sig fram i en djungel av komplicerade kärlekshistorier, festande, näthat och kroppsfixering. Det är mycket som gör ont och det känns väldigt verkligt. Men det som känns allra mest i mig är det som många andra också påpekat: Det finns nästan inga föräldrar med i Skam. Jag skulle vilja veta om det också är resultatet av vad de riktiga ungdomarna sa. För tanken på att vi vuxna skulle spela så liten roll i våra tonåringars liv gör mig nästan galen. Jag vill ju hoppa in till seriens karaktärer och vara deras mamma.

Jag vill krama om, skaka om, klappa på kinden och säga att det går över. Men det kan jag inte. För Skam är fortfarande inte på riktigt. Och jag är inte deras mamma. Men en trappa upp ligger min egen tonåring. Hennes dörr står till och med öppen. Vilken lyx.

Jag är en bortskämd tonårsmamma, för jag har en tonåring som pratar med mig. Jag lovar, älskade unge, att jag ska fortsätta lyssna. Och om du slutar prata med mig så tänker jag tränga mig på. För att vara tonåring i dag kräver mer än vad en tonåring klarar av ensam. Jag finns här. Snälla, berätta!

Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
Annons
Annons