Jag vill inte styra mina barn

Pappa hade sagt att jag hade potential. Men han sa inte mer.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Tänk om jag kunde se in i framtiden. Då skulle jag vilja se mina tre barn som vuxna. Min dotter kommer säkert att bli en helt lysande ... och min son skulle kunna ... eller vänta lite. Nu får jag hejda mig. Bena ut vad som är mitt uppdrag som förälder. Och vad som inte är det. När det gäller mina barns framtid och yrkesval tänker jag att det framför allt är två saker jag ska göra.

Det första är att lära dem att anstränga sig. Faktiskt. När vår son var sex år gammal var han ganska lat.

– Mamma, kan man jobba som pensionär? frågade han en dag.

Det var inte särskilt förvånande att han önskade sig ett liv utan jobb. Så fort han skulle promenera någon längre bit gnällde han. Hemma bad han om hjälp med allt. När vi påpekade att han kunde hämta och fixa en del saker själv flinade han och sa:

– Jag vet. Men jag vill gärna ha specialservice.

Då slutade vi att skämma bort honom och han växte. I dag är han snart tolv år gammal och vet att livet inte bara är specialservice. Han har full koll på alla sina läxor och träningar själv. Han har för länge sen slutat gnälla när han måste promenera. Jag är stolt över honom. Även om både han och hans syskon skulle kunna bli lite bättre på att plocka ur diskmaskinen.

Det andra som jag som förälder tror att jag ska göra för att rusta mina barn för framtiden, är att tala om för dem att de har potential. Mina föräldrar var bra på det.

– Du har en verbal förmåga, brukade pappa säga.

Han sa så innan jag ens visste vad de där orden betydde. Men så småningom förstod jag. Verbal förmåga, ja, kanske. Lite i alla fall. Så jag vågade skriva. Och prata i radio. Pappa sa att jag hade potential. Men han sa inte mer. Det var bra.

För det finns en sak som vi som föräldrar inte ska göra. Det är att styra våra barn för mycket. Det blev jag påmind om i helgen. Då hörde jag nämligen en ung människa predika. Om sin pappa. Och jag blev så inspirerad. Hon berättade att hennes pappa hade suttit på hennes sängkant en stund, varje kväll, hela hennes barndom. Hon trodde att han gjorde det bara för att småprata.­ Men som vuxen hade hon fått veta att hennes pappa alltid gjorde en sak till. Han bad. Alltid samma bön.

– Gud, befria henne från mina förväntningar på henne­.

Pappan gjorde det för att hans dotter skulle vara fri. Fri att bli den som Gud hade skapt henne till att vara. Och inte den han föreställde sig att hon skulle bli. Det tycker jag var en bra bön.

Så. Visst skulle jag vilja se in i mina barns framtid. Men nej, jag har ingen rätt att ens försöka. Mitt uppdrag är inte att vara där. Inte än. Nu ska jag vara här och ge dem en bra grund. I kväll ska jag också be den där bönen­.

Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
Annons
Annons