Joakim Hagerius: En egen röst på torget

Visionen för Dagen är lika angelägen nu som för ett halvt sekel sedan, skriver Dagens nya opinionsredaktör Joakim Hagerius.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Jag är uppvuxen med tidningen Dagen. På verandan i det gamla sekelskifteshuset förde vi viktiga samtal, jag och morfar, allt som oftast med utgångspunkt från Dagen. När andra tidningsprenumerationer föll bort på ålderns höst, blev Dagen kvar. Något annat var otänkbart. Tidningen var en del av rörelsen och tidningen definierade världen.

Morfar var andra generationens pingstvän. Hans pappa var delaktig i bildandet av pingstförsamlingen på Öckerö. Som också innebar att missionskyrkan splittrades. "De fick ljus över skriften" var svaret på min fråga om varför den nya församlingen behövdes.

På verandan i huset som morfars far hade byggt, hängde ett foto på Lewi Pethrus och morfar under en fisketur. Petrus hade upprepade gånger besökt hemmet, liksom också Frank Mangs, en av de pingstbetonade evangelisterna. Stortalarna hade alla böjt knä i stenkällaren innan de skulle tala på Öckerökonferensens möten. Historien satt i väggarna.

År 1945 talade Lewi Pethrus på Nyhemskonferensen om vikten av en egen dagstidning. Den samlade pingströrelsen slöt upp bakom visionen genom att ställa sig upp "och med uppsträckta händer entusiastiskt (ge) uttryck åt sin enhälleliga anslutning till tidningsprojektet" (ur Evangelii Härold). Pethrus idé var att rörelsen behövde en egen röst på torget, eftersom de stora drakarna sällan gav rättvisa åt rörelsen. Till den samlade pingströrelsen hörde min morfar och mormor. Mormor blev framgångsrikt Dagenombud och med påtaglig stolthet visade hon troféerna som bekräftade försäljningsframgångarna. När tidningen hamnade i ekonomiskt trångmål stödde de missionsprojektet med egen ekonomi. Så gjorde man i rörelsen.

Det är på deras axlar, och många med dem, jag nu står som nybliven opinionsredaktör. Pionjärer, entreprenörer, kyrkoledare och en församlingsrörelse har gjort det möjligt.

När jag upplevde en kallelse till pastor var det ett givet ämne att avhandla på verandan. Glädjen var stor – men ett litet frågetecken fanns över att det var missionspastor jag skulle bli. Så såg tiden ut. Mycket har hänt sedan dess. Jag blev pastor i Svenska Missionsförbundet, men var också under tjugo år pastor i Evangeliska Frikyrkan, i en församling som tillhört Örebromissionen och som bildat gemensamt samfund med fribaptisterna och helgelseförbundet. Inte heller Missionsförbundet finns kvar, utan har gjort gemensam sak med baptisterna och metodisterna och bildat Equmeniakyrkan. Och pingströrelsen har blivit ett samfund.

Tidningen Dagen är i dag en bred kristen röst med Pingströrelsen, Equmeniakyrkan, Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan som ägarsamfund. Vi hade haft mycket att samtala om på verandan, jag och morfar. Om en kristenhet och värld som ser annorlunda ut, men också att kyrkorna fortfarande behöver ha en egen röst på torget. Den visionen är lika angelägen nu som för ett halvt sekel sedan.

Annons
Annons