Josefine Arenius: Församlingen är ett spindelnät av förebilder

Kyrkan är lätt världens bästa växtplats för den som vill upptäcka sina gåvor.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det står ett trumset i vårt sovrum. Det finns tidiga mornar när vi ångrar det beslutet. Men oftast njuter vi av det faktum att tvååringen har det att slå på. Han vill vara som Linus nämligen. Linus brukar spela trummor i kyrkan. Så fort sonen får chansen smyger han sig fram till det stora trumsetet på estraden och slår för allt vad han orkar. ”Jag är Linus”, skriker han förtjust.

Själv skriker jag ibland inombords att jag är Sven. Sven som skickar meddelanden från något flygplan när han är på tjänsteresa. Där sitter han och klurar på saker vi borde fundera över i våra gudstjänster som vi gemensamt ansvarar för. Och så slutar alla hans klurarmeddelanden med några rader av uppmuntran. Om något jag gjort eller sagt. Något han ser i mig. Och då vill jag vara som Sven. Flyga runt jorden och uppmuntra folk med små tankar och rader.

Min fyraåring sneglar varje söndag på lilla gruppen i söndagsskolan. I höst är det hennes tur att börja. Då är hon en stor tjej. Hon ska klippa ut bibelfigurer­ i papper med en riktig sax. Som Tove gör. Hon längtar efter att få vara som Tove. ”När jag är Tove, då...” säger hon ibland med glitter i ögonen. …

Läs alla krönikor av Josefine Arenius.
 

I en annan kyrka finns en åttaåring som tycker att dagarna med kören är de bästa på året. För att Julia är där. Jag har inte frågat, men jag tror hon vill vara som Julia. Om jag var åtta år och hade Julia som körledare skulle jag definitivt vilja vara som Julia.

Häromdagen skrev just Julia i ett mejl att hon ville­ vara som jag. Då började jag gråta i min dotters hår i tv-soffan. Julia jobbar på vårt kontor ibland. Hon är en sådan där ung, galet skicklig projekt­ledare som hakar på mina kollegors projekt. Snickrar event för unga kristna som får ringar på vattnet i många år framöver.

Julia okynnesmejlade för att berätta att hon tycker det är roligt att jobba med oss.

Det är söndagskväll och jag känner mig plötsligt överfallen av en enorm tacksamhet för att jag får vara en del av ett spindelnät med förebilder. Församling alltså. Vi har ett så tydligt uppdrag att sprida­ det gladaste av budskap till vår omvärld. Men medan vi ändå är igång formar vi enorma nät där vi får ta rygg på och lära av varandra. Kyrkan är lätt världens bästa växtplats för den som vill upptäcka sina gåvor och sin kallelse.

Ibland undrar jag om vi ser det. Ser vi allt vi får vara för varandra mitt ibland alla nättrådar som går kors och tvärs? Missar vi en massa möjligheter att ta rygg på varandra? När fick du någon att ropa att de vill vara du senast?

Det ska jag tänka på nästa gång jag vaknar av ett trumsolo vid fotänden av sängen.

Annons
Annons
Annons
Annons