Josefine Arenius: Fråga de unga vad de vill ha

Vi berättade hur det var, men vi frågade inte hur det landade.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

De är svåra, sägs det, de där nittiotalisterna. Jag ägnar en hel del av min arbetstid åt att tala med dem. Och om dem. Och jag möter församling på församling som undrar hur man egentligen ska vara kyrka för den generation som just nu är mitt i sitt vuxenblivande. Här är mitt bästa råd; fråga dem.

Ofta när jag pratar med unga människor som har valt att lämna kyrkan så har de svårt att sätta ord på vad som hände. Det är en obestämbar känsla av att inte ha blivit tagen på allvar.

Jag tror faktiskt att en sak som hände var att vi som var äldre glömde ställa frågor. Vi berättade hur det var, men vi frågade inte hur det landade.

Kanske är det dags att börja med att fråga oss själva: Lyssnar vi egentligen på berättelserna från våra ungas vardag eller tror vi att vi vet? Visst, vi var också unga en gång, men det var länge sen. När Carola var klädd i gult och mobilen inte hade börjat bränna i fickan. Vet vi alls vad det är att vara nitton år idag? Eller finns det saker vi borde fråga?

Det fina när vi ställer frågor till varandra är att det oftast inte bara är den som frågar som lär sig något. Utan även den som får en chans att svara.

När jag tänker tillbaka på min egen resa inser jag att min tro och mina drömmar, så ofta blivit klarare när jag har tvingats tänka efter och formulera det för någon annan.

När jag hör mig själv tänka blir saker klarare. Det hjälper mig att komma vidare. Jag tror – på riktigt – att en av de största anledningarna till att jag själv fortfarande brinner för församlingen är att jag med frågornas hjälp har satt ord på min tro. Jag har utsatts för en väldig massa frågor från visa människor runtomkring mig. Så min tro - den är min. Jag har formulerat den. Utifrån Bibeln och all den undervisning jag har fått satt egna ord på vad den står för i mitt liv.

Min tro är inte en kopia av min ungdomspastors eller Frizons bibelstudietalare, den är inte snodd från någon lovsångstext, inte citerad från någon klok bok. Den är min. Alla frågor jag fått har fått mig att formulera den. Att berätta. Frågorna har hållit mig kvar.

Att förstå andra människor. Att hjälpa människor att förstå sig själva. Så många nycklar finns i att faktiskt sätta sig ner och nyfiket fråga.

Vad skulle hända i din kyrka om ni gjorde det? Vad skulle hända om vi slutade ta saker för givet om hur det är att vara på väg ut i vuxenlivet och började ställa mängder av frågor? Gör det, så ska jag komma ihåg att fråga hur det gick.

Annons
Annons
Annons
Annons