Josefine Arenius: Världens bästa mamma kan vara en rookie

Tänk om fyraåringen inte behöver någon som kan allt?

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

När man har gjort något farligt eller läskigt så behöver man sitta nära sin mamma.” Fyraåringen tittar på mig med sina stora ögon genom tårarna. Hon hjälpte just till att skära gurka till kvällens tacos. Och hon slant med kniven. Plötsligt var det blod överallt.

Ibland frågar folk när jag ska sluta kalla mig själv för rookiemamma. Det har ju faktiskt gått fyra år. Fyra hela år med träning så gott som 24 timmar om dygnet. Jag borde väl kunna det här nu? Ändå rycker jag till när dottern berättar vad det är hon behöver. Om man skurit sig i fingret så behöver man mamma. Och mamma – det är jag. Det är jag som ska pussa bort det onda eller otäcka. Varje gång det händer kommer jag på mig med att vilja fråga;

”Är du säker? Menar du mig? Du vet att du är omgiven av en massa föräldrakompetens va? Kolla på dina mostrar, eller din mormor. De är riktiga mammor, de kan allt om skärsår och tacos.”

Men när hon har gjort något farligt är det jag – bara jag – som gäller. Och jag biter mig i läppen och hoppas att hon inte ska se hur otränad jag är. Blinkar bort tårarna för att inte visa henne att jag också blev rädd. För blodet. För att plötsligt vara den stora.

Jag har precis skrivit färdigt en bok om ledarskap. Där står om hur du kan bli bättre på att coacha andra. Jag tror på utveckling, på att utmana sig själv, på att testa lite till. På att lära sig genom att göra fel. Jag försöker applicera samma principer i mitt föräldraskap. Men varje gång jag har vant mig vid en fas eller ett steg, varje gång jag tror att jag kan så är den fasen över. Plötsligt har vi gått från monsterskrämsel till ”mamma, Lilly på förskolan säger att jag har fula kläder”. Mitt rookiehjärta är alldeles för naket, jag letar febrilt efter teflon att skydda det med. Att leda andra i all ära men hur leder man sig själv genom fyraåringens berg-och-dalbana?

Som tur är har fyraåringen sällskap. Av tvååringen. Han avbryter mina tankar, som så ofta förr.

”Mamma, är du min mamma?” frågar han som om han hade hört mig tänka.

”Ja, det är jag.”

”Bra. Jag är en ost. Jag låter iiiiiiih.”

Fnittrande inser jag att jag än en gång försöker lösa hela mina barns liv på en och samma gång. Att jag glömmer bort att bara hänga på. Kanske är det okej att gissa sig fram mellan skärsår och inbillade ostar? Tänk om fyraåringen inte behöver någon som kan allt, utan någon som biter sig i läppen när det gör ont? Tänk om det är så vi tränar oss på att vara föräldrar? På att vara människor? Så vi visar våra barn hur man gör? Tänk om den bästa mamman i världen faktiskt är en rookiemamma?

Annons
Annons
Attacken mot synagogan
Annons
Annons