Kränkning och rättvisa

Den som har stort ansvar och tunga uppgifter skall bemötas därefter.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Då och då hör vi att människor känner sig kränkta. Det kan vara av de mest skiftande orsaker. En del kan känna det kränkande att bli motsagd. Andra kan känna det kränkande att möta motgång.

Om inte ordet ska mista sitt innehåll och bli meningslöst, måste vi få grepp om vad det faktiskt innebär. Annars är risken påtaglig att det används av människor som vill svartmåla sin omgivning eller bedriva tanketerrorism.

Vi börjar med motsatsen: rättvisa. Att bli rättvist bemött är motsatsen till att bli kränkt. Redan Aristoteles tänkte mycket över vad rättvisa är. I den Nikomakiska etiken – dedicerad till hans son Nikomakos – beskriver han hur rättvisan har en ömsesidighet. Det är tänkvärt. En del människor, som känner sig kränkta, kan ha högre tankar om sig själva än omgivningen har. Det kan till och med vara så att omgivningens syn på dem är mer realistisk. Men Aristoteles tänker inte bara på personliga egenskaper, han tänker också på uppgifter och ansvar i samhället. Den som har stort ansvar och tunga uppgifter ska bemötas därefter.

Cicero tänkte vidare längs Aristoteles linjer och formulerade det som har blivit juridikens grundregel. På latin heter det suum cuique. Detta är valspråket för den juridiska fakulteten i Lund.

Innebörden är att ge åt var och en det som hör honom till. Polismannen har en tung uppgift och ett stort ansvar för samhällets fortbestånd. Ett samhälle är en skör verklighet. Utan redbara poliser faller det sönder och blir en dysfuktionell stat. Polismannen har till uppgift att hindra en sådan utveckling. Därför ska han bemötas med lydnad och respekt. Att bemöta honom så är att ge honom det som hör honom till – suum cuique. Att bemöta honom som om han vore en försäljare eller en inträngling är där­emot att kränka honom. Det är att underkänna vad han är och vad han gör.

Men man måste väl kunna ifrågasätta, vi har ju ändå ett så stabilt samhälle – det är väl ingen risk?

Detta är vad en skarpsinnig debattör kallat Titanic-syndromet. Alla trodde ju att Titanic var osänkbar. Det behövdes inte livbåtar till alla. Och så sjönk hon.

Faktisk tänker Paulus på samma sätt: ”Hedra den som hedras bör.” (Romarbrevet 13:7) Anselm av Canterbury på 1000-talet tillämpar det på – Gud. Och reformatorerna använder det om Kristus. Att ge honom det som honom tillkommer är att ta emot honom som – Frälsare. Allt annat är att kränka honom.

Annons
Annons
Annons
Annons