Kristian Lundberg: Tron är en process inte ett slutmål

Och så en dag fanns den där, en tro lika konkret som nåden och kärleken.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det är på ett sätt lika hopplöst som bräckligt. Aldrig går det att nå ett givet svar. Det finns inget givet svar, antagligen. Ena dagen fanns det ingenting. Andra dagen fanns det en tro som tycktes växa i djup. Det skedde allt eftersom jag själv kom att brista. Jag gick itu och blev hel.

Värnhemstorget var på ett sätt ett öde land. En övergiven plats. Du var antingen ett offer eller en förövare. Torget bestod av ett busstorg. En pissoar. Ett systembolag. Ett antal tillnyktringsceller. En socialbyrå. Det gick att känna vittringen av skadat byte. Och hur vi alla försökte undfly det, aldrig vara svag. Aldrig ge upp. Överleva. Bortom allt. Hur finna en tro i en värld som inte bara var grym utan dessutom helt oförutsägbar? Hur ens önska sig en tro? Vad skulle det tjäna till? Hur skulle det gå till? Det fanns inte ett enda sammanhang som inte redan från början hade stängt dörren framför oss.

Och en dag var gränsen passerad. Det fanns ett nytt språk. Kanske en ny röst? Men hur kom det sig?

Jag var som en hemlös som inte passade in. Alltid. Alla sammanhang. Det fanns varken ett hemma eller ett borta. Det fanns kanske djupt inne i mig den här känslan av längtan? Som jag inte förstod? Och jag kunde inte se var jag befann mig. Om du är uppfostrad utan hopp och tillit blir du utan hopp och tillit. Du utgår från lögnen. Och om du skulle nås av en sanning vet du ändå inte var du ska gå med den. Du känner inte igen den.

Ingenting i det liv som jag kallade för mitt lät mig förstå att det fanns andra platser. Det var ett liv som reducerade, förkrympte. Det var en klaustrofobisk värld. Vi som bebodde den platsen fick snappa efter det syre vi behövde. Och det räckte aldrig till. Som att leva med konstant andnöd.

Om det då hade sagts till mig att det fanns en plats där svag var stark och den siste blev till den förste hade jag sett det som ett utslag av sjukdom. Hur kan man komma till tro i ett sammanhang där allt vill säga att det är omöjligt? Att blottan du visar oundvikligen kommer att bli det sår som förgör dig.

Och så en dag fanns den där, en tro lika konkret som nåden och kärleken. Det jag har lärt mig är det enkla om att tro är en process och inte ett givet slutmål. Ingenting blir enklare, tvärtom.

Attacken mot synagogan
Annons
Annons
Annons
Annons