Kyrkan som motkultur

Kyrkans ansvar­ går alltid långt utöver­ statens – bortom nationsgränser­.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

I församlingen finns människor av alla varianter. En del är lätta att tycka om, förstå sig på och umgås med. Andra innebär en lite större utmaning. Församlingen är en gemenskap av ett udda slag. Här samlas inte folk som har valt varandra. Här finns en gränsöverskridande gemenskap oavsett följare på Twitter, golfhandikapp, lönebesked eller antal gymtimmar. Vi har anförtrotts varandra.

Som kristna är det en självklarhet att identiteten inte främst sitter i nationalitet, etnicitet, sexualitet, kön eller namn på kyrkdörren. Vår främsta identitet är att vi är skapade av Gud och till att vara lika Honom. Det här är också anledningen till varför samtidens fokus på identitetspolitik blir oförståeligt. När allt fler fokuserar på det yttre som statusmarkörer borde kyrkan samstämmigt återuppväcka barndomens “röd och gul och vit och svart, gör detsamma har Han sagt”.

Gud gör inte skillnad på människor. Kyrkan har lång erfarenhet av integration – det har vi hållit på med sedan urminnes tider. Här är inte jude eller grek, svensk, rom eller afghan – alla är vi ett i Honom. Kyrkans herre var så förutseende att Han, som det sista Han gjorde innan Han lämnade denna värld för himlen, uppmanade dem att älska varandra och att vara ett. Ett – över alla gränser vi människor är så bra på att dra mellan oss. Inte alls lätt – men avgörande.

I kyrkans dna finns kärleken till nästan och omsorgen för de utsatta. Få kristna rörelser är så respekterade som Frälsningsarmén. Varför det? De har alltid fokuserat på att hjälpa fattiga, svaga och utsatta – även utanför kyrkporten. Med uppdraget att vara Jesu händer och fötter på jorden följer ansvaret att genom våra val gestalta vem Gud är. Hans fokus är alltid på det förlorade fåret, den förlorade sonen, dessa mina minsta.

Den romerske kejsaren Julianus var provocerad av sin tids kristna – att de inte bara hjälpte sina egna. Tiggaren, den spetälske (såväl bildligt som bokstavligt), den orörbara och den föraktade – alla är de i centrum för det kristna kärleksbudskapet. Och även i dag provocerar kyrkan: När den uppmanar samhället att inte bara hjälpa de som bidragit till välfärden utan alla som är i behov av den.

En stats ansvar må begränsas till att i första hand gälla de egna medborgarna. Men kyrkans ansvar går alltid långt utöver statens – bortom nationsgränser och skattesatser. I det ansvaret ingår otvivelaktigt att vara en motkultur och påverka samhället till ökad medmänsklighet.

Att staten inte sträcker ut sin skattefinansierade hand är dock inte på långa vägar lika allvarligt som om kyrkan slutar att gå till de utsatta – samhällets utstötta och bortglömda. Den kristnes kärlek till och ansvar för nästan får inte ta slut där staten (eventuellt) tar vid. Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det skall staten göra, sa aldrig någonsin Jesus.

Annons
Annons
Annons
Annons