Det låter som stenålder, men en av höjdpunkterna i televisionens barndom var Linus på linjen, den lille italienske streckgubben som i två och en halv-minutersavsnitt pratade obegripligt, fräste och visslade om vart annat.

På sin vita linje kunde han stöta på de mest overkliga små vardagsäventyr. Bilar som körde över, åsnor som spottade i ansiktet. Till slut rasade Linus alltid ner i ett hål och försvann innan tecknarhanden skrev FINE.

Kom att tänka på Linus när jag studerar en annan linje, den så kallade arbetslinjen. Alla tycks överens om att förvärvsarbete är det avgörande framgångskonceptet för välstånd och lycka. Vårt välbefinnande kopplas till vår karriär, liksom vår identitet och vår självkänsla. I tider av ekonomisk oro ljuder arbetslinjens mantra starkare än någonsin: jobba, tjäna pengar, betala skatt, konsumera, jobba, tjän ?


Vi vill alla få det materiellt bättre, och självaste världsordningen hänger ihop med aktiemarknadernas positiva utveckling. Månad för månad, dag för dag. Få av oss har noterat att många medborgare i länder med lägre BNP är lyckligare än oss västerlänningar

Liksom Linus på linjen ständigt snubblar över verklighetens överraskningar gör vi samma sak. Hur lyckliga är vi egentligen, när vi som småbarnsföräldrar ständigt jagar efter karriär, löner och fler grejer? Vem hinner med ett gott föräldraskap? Eller hur mår de som av olika skäl hamnat utanför arbetsmarknaden, när livsvärdet hänger ihop med visitkort och tjänstebil?


Linus på arbetslinjen har det inte lätt. Och värst blir det mot slutet. Vad händer när man fyller 65, eller 67? Då lönekuvertet blir pension? Ja, i värsta fall går det som för streckgubben. Han rasar ner i hålet, ackompanjerad med en italiensk signaturmelodi och skylten FINE. Också en sorts ättestupa.

När identitet är kopplad till jobbet, då kan det bli ödsligt efter 65. Och för många pensionärer finns inte ens något val. Samhället – någon obestämd, eller kanske vi alla – tycks ha bestämt att människovärdet hör ihop med vårt lönekuvert. 70-åringar, piggare än någon generation före dem, förväntas mata duvor, spela golf eller åka på bussresor. Och längre upp i åren så fasar våra äldre att "vara någon till last". Hur blev det så?


Pensionärernas riksorganisation, PRO, i Mora vill bjuda in Svenska kyrkan i äldrevården. Bra idé. Hellre kyrkan än riskkapitalbolag, säger man. Kanske skulle kyrkan kunna bli Linus följeslagare under hela livet på linjen. Ungefär som det var tänkt från början. Och kanske skulle kyrkan visa på andra livsvärden än avkastning och kvartalsrapporter. Arbetslinjen må vara en oundviklig del av vår välfärd. Men någon måste problematisera ensidigheten i bedömningen av människovärde. Vem gör det med trovärdighet, om inte kyrkan? FINE.