Lina Mattebo: Jag älskar henne för att hon finns

Kärleken till ett barn är så totalt skiljd från prestationer.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Jag blev faster i slutet av sommaren. När jag hälsar på min brorsdotter och hennes föräldrar får jag sova i hennes rum. Mitt i natten vaknar hon och jag lyfter upp hennes sprattlande och spända lilla kropp för att bära in henne till hennes föräldrar så att hon kan få mat. Hennes snabba andetag mot mitt öra och jag tänker att hon knappt vet vem jag är, men att jag älskar henne med en sådan självklarhet.

Jag tycker om att bli äldre, att ständigt upptäcka nya saker med livet. Som detta, att kärleken till ett barn är så totalt skiljd från prestationer. Jag älskar min brorsdotter först och främst för att hon finns. Det är en omtumlande upplevelse. I den prisbelönta boken Gilead av Marilynne Robinson skriver huvudpersonen pastor John Ames till sin son: ”… det är i huvudsak din existens jag älskar dig för. Existensen tycks mig nu vara den mest enastående sak man över huvud taget kan tänka sig.”

Det är inte svårt att höra ekot av existensens mirakel i ett litet barn, men det finns att upptäcka överallt, även i det mest vardagliga – ja, oftast just där. Att förundras, överväldigas och beröras på djupet av något ofta till synes rätt banalt, som barn som leker i en vattenspridare, himlen som färgas rosa eller ett tänt ljus i morgonljuset, är en allmänmänsklig erfarenhet. Men den är också gudomlig.

För bakom ett eko finns alltid en källa till ljudet. I dessa upplevelser finns därför ett tilltal, en reflektion av något större, en aning eller insikt om en skapare.

Marilynne Robinson har i intervjuer sagt att det vardagliga alltid har varit gudomligt för henne, något som också utmärker hennes John Ames. Vid ett annat tillfälle skriver han: ”Månen är underbart vacker i det här varma kvällsljuset, precis som lågan från ett stearinljus är vacker i morgonljuset. Ljus i ljus. Det liknar en metafor för något. /…/ Det tycks mig vara en metafor för människans själ, det ensamma ljuset i varats stora allmänna ljus.”

När känslan av meningslöshet – varför finns jag till, tiden bara går, jag räcker inte till, inget spelar någon roll – ibland hotar att riva isär mig, är detta min tröst: erfarenheten av att älska min brorsdotter. Den självklara kärleken som enbart är grundad i hennes existens, ger mig en aning om Guds blick på sin skapelse, på mig och på dig. Att vi är liv i liv, och att själva vår existens är gudagiven och nog.

Annons
Annons
Annons
Annons