Lina Mattebo: Språk utan poesi och bilder blir bara klyschor

Nästintill meningslöst att enbart säga att Jesus är svaret.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det händer nu och då att jag får mejl eller kommen­tarer om att jag borde vara mer tydlig i mina texter. Ibland i form av konkret kritik – och det är såklart allas rätt att ge – men oftast är det bara en allmän önskan om mer tydlighet eller att jag borde nämna Jesus oftare.

Förut brukade jag bli ledsen. Tog det som ett under­kännande av min tro – min tro som är det viktigaste och mest livsuppehållande jag har. Men nu har jag lärt mig att det inte går att göra alla nöjda, att det inte ens är bra – och att det inte är farligt att andra inte tycker som jag. Fast främst har jag lärt mig att stå för att jag tycker att tydlighets­förespråkarna har fel.

För oss som brottas med livets svåra och komplexa frågor och sorger hävdar jag nämligen att det är nästintill meningslöst att enbart säga att Jesus är svaret. Draget till sin spets är det sant, eftersom Jesus är Gud och Gud verkar genom allt och finns i allt. Men vad betyder ett sådant svar för mig, här och nu? Vad har det för bäring?

Det språk som inte rymmer någon mystik, som inte går att växa i och leva med, blir snabbt bara klysch­or utan innebörd.

När jag intervjuade musikern Tomas Andersson Wij för många år sedan sa han: ”Problemet med mycket organiserad religion är att man har börjat dyrka det som språket har skapat. Det som händer i bra poesi är att ordens radgaller bänds upp lite grann och det kommer in frisk luft.”

Jag söker mig alltmer till poesin och bilderna. Jesus­ talar ju själv oftast i liknelser. För att livet är större än orden och för att vi människor behöver hitta svaren – inte serveras dem.

I sitt sommarprat i juli sa författaren Johannes Anyuru: ”Jag tror att vi föds skrikande, oroliga över att existera och sedan söker efter berättelsen som förmår härbärgera det skriket.” Att kräva tydlighet (när det egentligen är samma sak som enkla svar) är att förminska det största som har hänt mig.

Jag har i min kristna tro hittat berättelsen som förmår omfamna mitt livs orosskrik och det är lika skört som att hålla en nästan viktlös hamster mellan händerna och känna dess snabba andetag.

Lika omvälvande mäktigt som att bestiga ett berg i Alperna och på samma gång vara omgiven av orkidé­ängar, glaciärer och branta stup. Lika kroppsligt genomgripande som en första kyss. Lika ilande som den starka fruktan och fascination som drar genom bröstet när jag badandes slås omkull av starka vågor och känner draget runt fötterna ut mot djupet.

Och mycket, mycket mer än så.

Annons
Annons
Annons
Annons