Linda Alexandersson: Söndagarna, de är våra och vi går i kyrkan

Hittills har jag aldrig frågat mina barn om de vill gå till kyrkan eller inte.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Av alla samtal jag haft i olika samtalskonstellationer i bönegrupper, på läger och konferenser är det framför allt ett samtal jag burit med mig och som blivit vägledande för mig.

Samtalet hade jag på ett barnläger i Australien för 17 år sedan, ändå minns jag vad som sades.

Jag var samtalsledare för en grupp äldre barn i åldrarna 12–14, och temat vi samtalade utifrån var familjens gudstjänstliv. Tre av deltagarna berättade hur det såg ut i deras familjer.

Den första berättade att gudstjänstlivet var väldigt viktigt för dem som familj, så viktigt att även om hon sov över hos en kompis på lördagskvällen fick hon komma hem på söndag förmiddag för att följa med till kyrkan.
Hon beskrev sin församling som traditionell. Förutom hon och systern var sällan andra barn där, söndagsskola hade inte funnits på många år. Ändå berättade hon med värme och sammanfattade med orden: det är det vi gör tillsammans som familj. Söndagarna är våra.

Nästa barn berättade att i hennes familj var det mamman och barnen som gick i kyrkan, inte pappan. Ibland bad de tillsammans om att pappan skulle bli kristen, och något hoppfullt fanns i flickans ögon. Hon tyckte sig allt ha sett tecken på att han inte var helt ointresserad.

En av killarna i gruppen tog vid och berättade att det i hans familj var likartat, mamma var kristen men inte pappa. Skillnaden var att pappan i den här familjen var negativt inställd till tron och därför blev det inte så ofta att mamma och barnen heller gick i kyrkan. Pappa ville att de skulle göra andra saker på söndagar.

Jag var 23 år och såg tre möjliga framtidsscenarier framför mig om jag en dag skulle gifta mig och få barn. Redan då bestämde jag mig för att jag, oavsett om min framtida man ville gå till kyrkan eller inte, skulle gå med mina barn, eftersom båda flickornas berättelser andades värme, tro och hopp.

Nu blev det faktiskt inte riktigt som något av scenarierna i min familj. Jag gifte mig visserligen med en kristen man, men eftersom han också är pastor och arbetar i en annan församling än jag, är det mer regel än undantag att vi åker till olika kyrkor när det blir söndag. Det förtar trots det inte min möjlighet att förmedla till mina barn att det här med att gå i kyrkan är viktigt för mig och en viktig del av vårt familjeliv.

Vi går i kyrkan så ofta vi kan. Vi vaknar aldrig på söndagsmorgonen och funderar över om vi ska gå eller inte. Hittills har jag aldrig frågat mina barn om de vill gå till kyrkan eller inte. I vår familj går vi i kyrkan. Har vi ledig helg går vi tillsammans.

I söndags var en sådan ledig söndag. Den första på semestern. En helt vanlig gudstjänst i församlingens sommarkyrka. Min man bredvid mig i bänken. Barnen ihop med några andra barn på första raden.

Ingen söndagsskola så här mitt i sommaren, så de satt med ett tag, och gick sedan ut och lekte.

Kollegan predikade om skapelsen. Min själ fann ro. Sen fikade vi. Tillsammans.

Annons
Annons
Annons
Annons