Lita på mig – jag ljuger!

Glöm begrepp som hederlighet, sanning, trofasthet eller rim och reson ...

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det har redan gått tre år sen den uppmärksammade boken Trust Me I’m Lying kom ut. Drabbad av dåligt samvete skrev den framgångsrike amerikanske PR-mannen Ryan Holiday en bekännelseskrift om hur enkelt det varit för honom och andra att manipulera sociala medier för att sälja (mycket) mer: varor, åsikter eller politiker. Paradoxalt nog är det samtidigt en handbok för den som vill utnyttja hans vinnande koncept.

Medan jag läser en av sommarens ”snackisromaner” påminns jag om att det inte är Holidays ånger som lämnat spår, utan hans praktiska tips om web-manipulerandets svarta konst. Viktor Barth-Krons Gröna gården är en läsvärd pastisch på Strindbergs Röda rummet, där en samtida Arvid rör sig bland media- och PR-folk i Stockholms innerstad. Barth-Kron arbetar som politisk krönikör på Dagens Nyheter och har beskrivit boken som ett försök att göra en sammanfattande berättelse om det jag har sett under de år som jag har bevakat politiken i Stockholm och Sverige.

Boken kryddas med många träffande och roande iakttagelser utanför huvudtemat: pseudo-kändisar, föreläsningsgeschäft, Google-bildning, kejsarens nya kläder-konst, talkshow-jidder och expert-nonsens, med mera. Men huvudsumman är sorgligt upprörande: I spelet om inflytande, pengar, bättre opinionssiffror (och kanske lite sex) är alla medel tillåtna. Så länge de inte avslöjas av någon som är ännu bättre på spelet. Nyckelstriden gäller kontrollen av flödet i sociala medier. Glöm begrepp som hederlighet, sanning, trofasthet eller rim och reson – förutom som smink för att dölja den obehagliga verklighet som räknas på riktigt. Historia, uthållighet och konsekvens är också ointressant. Det är denna dags flöde som räknas. Räkna med att folk glömmer snabbt.

Ironiskt hävdar försättsbladet att alla likheter med verkligheten är fullständigt slumpmässiga. Men även en icke-08 känner lätt igen personer, händelser och institutioner. Man småskrattar ofta under läsningen. Javisst, så här är det! Inte bara i Stockholm.

Skrattet fastnar förstås i halsen. Är vi på väg att ge upp inför en verklighet som när den kondenseras i romanform framstår just så sjuk som den är? Anpassar vi vårt beteende till något vi egentligen inte alls vill ha? Där alla är klonade i samma sociala mall – öppna, trevliga, ändå på något underliggande sätt på sin vakt. För vem kan man egentligen lita på?

Hur ska man kunna kritisera Putins web-troll när stora delar av vårt eget samhälle gått vilse i samma skog? Hur ska vi klara oss ur det här träsket över huvud taget? Jag kommer att tänka på ett citat från den gamle Jesus-rockaren Larry Norman: Don’t ask me for the answer, I’ve only got one: that a man leaves his darkness when he follows the Son.

För enkelt? Antagligen.

Annons
Annons