Malin Aronsson: Min fejk blev en supersuccé

Min dotter kommer att bli dubbelbesviken.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

– Käre Gud. Jag ger upp. Maj suger och jag är en värdelös mamma.

Jag sitter på en bänk på en tunnelbanestation i förorten och känner mig uppgiven. Det är måndag eftermiddag och min dotter har basketavslutning. Jag har lovat att komma dit, men jag blev sen från jobbet. Och så ringde telefonen när jag skulle gå av och jag åkte för långt. Nu är det sex minuter tills tåget kommer som ska ta mig tillbaka. Jag är inte förvånad. Det känns som om livet har varit så här i flera veckor nu. En ständig känsla av att jag springer och springer och ändå alltid gör någon besviken.

Vem är det som hittar på alla avslutningsfikan, picknickar och fotbollkupper den här tiden på året? Jag suckar till honom där uppe och undrar varför han inte utrustade mig också med superkraften. Den som andra föräldrar verkar ha.

Så kommer tåget och jag åker tillbaka. Strax innan jag når idrottshallen inser jag en sak till. Jag borde ha köpt en present till tränarna. Min dotter kommer att bli dubbelbesviken. Först förseningen. Sen presentförlusten. Jag biter ihop och kliver in i baskethallens omklädningsrum.

På bänken innanför dörren sitter en av supermammorna och slår in sina presenter. Givetvis. Tre söta tekannor, en till varje baskettränare. Jag nickar ett hej, och försöker att inte blänga surt på henne. Jag ska precis kliva över hennes hög av inslagningspapper när det händer:

– Vill du vara med på presenten? frågar mamman.

Jag stirrar på henne som om hon är från himlen.

– Det vore fantastiskt, säger jag.

I ett nafs och med litet Swish har jag plötsligt blivit en bra förälder igen. En förälder som har tänkt. Till och med på presenter. Så kommer nästa underbara fråga:

– Snälla, kan inte du lämna fram dem, jag tycker inte om att snacka inför folk, säger mamman.

– Visst säger jag, och försöker låta lagom entusiastisk.

Supermamman räcker över tre vackra paket till den värdelösa mamman och jag tågar in. Min dotter skiner upp när hon får se mig med paketen. Jag harklar mig för att höras genom bruset av basketbarn:

– Ursäkta, vi är några föräldrar som vill tacka er tränare för allt ni gjort den här terminen, säger jag.

– Det är bara något litet, men ändå. Varsågoda, lägger jag till när jag ändå har ordet.

Barnen och de andra föräldrarna applåderar och jag delar ut presenterna. Sedan sätter jag mig ned bredvid min dotter, som kramar mig. Så klart. Hennes mamma har haft fullt upp med presenter. Jag sitter där på idrottshallens golv och får till och med smaka lite på hennes Festis. Under några minuter känner jag mig som en mamma som räcker till och det är underbart. Även om alltihop är en fejk. Jag behövde det. Nåd. Mitt i omöjliga maj. Tack.

Annons
Annons
Upprop mot utvisningar
KNUTBY
Annons
Annons