Malin Aronsson: Natten då vi blev hemlösa

Vi har inget att ligga på, så jag går ett varv och letar efter tidningar att bädda med.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

– Hörrni, det blir roligt sen. Det är mitt i natten och hela min familj ligger på ett flygplatsgolv och fryser. Jag försöker muntra upp familjen på samma sätt som pappa Rudolf gör i de kända filmerna om Sune, men ingen ler. Vid midnatt klev vi av planet från Stockholm och nästa plan går inte förrän i morgon bitti.

Vi är på väg till ett varmare land, och har bara tunna kläder i vår packning. Visst insåg vi att en denna mellanlandning i Rumänien skulle bli tuff. Men vi var sena med att boka resan, och det här var praktiskt taget den enda som fanns kvar.

– Äsch, det klarar vi, sa vi lite käckt och klickade hem biljetterna.

Jag trodde Rumänien var ett varmt land och att flygplatsen skulle myllra av möjligheter till en stunds sömn och något att äta. Inte visste jag att vi skulle hamna här, på en iskall plats som tydligen ligger i Transylvanien. Där allt som finns är en drickaautomat som enbart tar lokal valuta.

I andra änden av flygplatsen finns en dörr där det står ”Lounge”. Men loungen är nog till för dem som har massor av flygpoäng. Vår familj har noll poäng just nu. Vi är fem förvirrade resenärer på en flygplats där bara de som får skylla sig själva spenderar natten.

– Se det som övning. Nu vet ni att det går att sova på golvet, säger jag till barnen.

Men det är kallt och vi har inget att ligga på, så jag går ett varv och letar efter tidningar att bädda med.

Jag skrattar lite åt det eländiga i situationen, men när jag när jag kommer tillbaka till familjen har åttaåringen vaknat igen:

– Jag vill ha vatten, gnäller hon.

Då känns allt riktigt trasigt. Jag överväger att låta henne dricka ur kranen. Kanske blir hon inte sjuk ändå? Fast en natt klarar hon förstås.

– Nej, vi har inget vatten. Nej, vi har ingen filt. Försök att sova ändå.

Vilken märklig känsla att behöva säga så till sina barn. Det här är nog allra mest en övning för mig, inser jag. En mikroupplevelse av att inte kunna ge sina barn det de behöver. Det är stressande. Även om jag vet att allt är bra i morgon igen. Även om jag valde att hamna här. Jag rotar upp några somriga toppar som jag breder ut över barnen. Sedan huttrar vi oss igenom natten. Natten i Transylvanien.

Tio timmar senare är vi varma igen. Vi sitter på en strand vid Medelhavet och kisar mot solen. Det är fantastiskt. Men en tanke dröjer sig kvar efter timmarna i Transylvanien. Jag tänker på de mammor som aldrig kan trösta och skydda som de skulle vilja. De som är på flykt eller lever i fattigdom. De vars barn fortfarande fryser.

Annons
Annons
Annons
Annons