Något att bita i

4 söndagen i påsktiden
Tema: Vägen till livet
Gamla testamentet: 2 Mosebok 13:20-22
Epistel: 1 Thessalonikerbrevet 5:9-11
Evangelietext: Johannesevangeliet 13:31-35
Psaltaren: Psalm 147:1-7

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor


Nu och då får jag besök av teologistudenter. Vi talar om vår kyrka och olika delar i dess vardag. Ofta handlar frågorna om gudstjänsten. För vem är den och för vem predikar man? Jag svarar att gudstjänsten alltid är offentlig och till för alla. Följdfrågan brukar vara om jag predikar för icke troende eller troende? Alltså, vad har jag siktet inställt på? Genom åren i Saronkyrkan har vi siktat på olika sätt. Vi har haft gudstjänsten för olika målgrupper, för sökare och för troende. Men i dag tänker jag annorlunda.

I frågan om predikan är för troende eller icke-troende lurar ibland en föreställning om att, är man troende så behöver man någonting annat än den som inte tror. Om man firat gudstjänst i många år av sitt liv, om man hört det mest grundläggande upprepats ända från söndagskolan, så behöver man något nytt. Man behöver som åldrande troende något rejält att bita i.


Vad betyder det? Vad är något mer att bita i? Vad är kunskap som fördjupar en gammal tro? Kan det vara så att i den som tycker sig ha hört det mesta, föds ett behov av ännu en ny vinkel, ny information och intellektuell stimulans för att inte tappa intresse för det grundläggande budskapet.

Tänk om predikans primära uppgift inte är att ge ny kunskap eller intellektuell stimulans, utan att förkunna vägen till livet. Oavsett om den som lyssnar är troende eller inte. Tänk om det är det enkla och det som är lätt att förstå, som är det djupa, något att bita i, även för den som varit med länge. Tänk om jakten på ny kunskap, en ny vinkel och intellektuell stimulans mer kvalar in som andlig förströelse. Tänk om du redan vet vad du behöver veta för att gå vägen som leder till livet. Tänk om det är egna steg som saknas.


I söndagens bibeltext från Johannesevangeliet blir Jesus citerad. När jag läser det tänker jag att det bekräftar mina misstankar. I det korta citatet finns två tydliga delar och det är inte helt klart hur de sitter ihop med varandra. Det kräver lite arbete för att bena ut det.

Det första stycket lyder: "Nu har människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Är nu Gud förhärligad i honom, skall Gud också förhärliga honom i sig, och han skall snart förhärliga sig."

Man kan tänka sig att detta är ett budskap för den troende. Det är något att bita i. Meningen är inte självklar. Den avtecknar ett mysterium. Man behöver hjälp att bena ut orden för att förstå innebörden och vad det kan få för konsekvenser för mig som troende. Det är intellektuellt kittlande. Lite som att ta sig an ett bra sudoku. Eller som att arbeta sig igenom Dostojevskijs Bröderna Karamazov.


Det andra stycket lyder: "Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek."

Man kan tänka sig att det enkla budskapet, är till för den som är sökande eller ny i tron och när man har hört det många gånger behöver man gå vidare. Men tänk om kristen tro inte blir djupare än så här. Tänk om det är så att Jesus inte utmanar en människa mer än så. Tänk om jakten på ny kunskap och önskan om att bli intellektuellt stimulerad genom predikantens homiletiska färdigheter riskerar att står i vägen för vägen till livet.

Gudstjänsten och förkunnelsen är offentlig och till för alla. Och i det på ytan enkla i denna söndags budskap döljer sig en väg som är överlägsen alla andra vägar. Som är vägen till livet.

Så tänker jag.

Annons
Annons