När korset kidnappas

Egensnickrad symbol för invandringsstopp.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Krönikor

Det restes ett kors i centrala Helsingfors den gångna helgen. Troligtvis hemmabyggt på grund av sin enkelhet, ett köpt hade varit mer finessrikt och utsmyckat. Men rakt och fint, stabilt och lagom grovhugget. Att som snickerinovis bedöma träslag är vanskligt, men min gissning är att korset bestod av två björkplankor. Så ser det ut på bilderna, och det hade onekligen varit symboliskt riktigt att tillverka i detta träslag som i stort sett enbart återfinns i Norden (i och för sig tros björken ha invandrat söderifrån en gång i tiden, men det är så länge sedan att det säkerligen anses preskriberat).

För korset i Helsingfors restes inte av någon kyrka utan av en ”Stäng gränserna”-demonstration.

Av någon anledning stod de där och höll i sitt egensnickrade kors för att markera mot invandring. Korset som symbol för västerlandet, som markering om gräns och åtskillnad.

Sannolikt det fulaste jag någonsin sett, trots de raka och välsvarvade linjerna.

När jag ser bilderna från den finländska huvudstaden slår det mig att dess totala antites finns alldeles runt hörnet i min vardag. För bland alla de kors jag har i min ägo – halsband, ringar, armband – så finns det jag håller allra kärast i vårt garage.

Jag hoppas och tror det i alla fall, det hängde åtminstone där senast jag tog mig så långt in. Därefter har sommaren städats undan vilket tillsammans med renovering av flera av husets sovrum förvandlat vårt garage till en förvaringsplats för allt annat än bilar. Gräsklipparen trängs med kasserade sängar, tapetserarbordet står lutat mot studsmattan och fina gasolgrillen är kompanjon med all möjlig bråte som bara ska bort men som hittills inte nått längre än några meter från huset.

Och där bakom allt som staplats ska det alltså hänga på en av långväggarna. Nej, jag talar inte om fälgkorset, utan om två skeva gamla brädor, illa målade och hopspikade av en dåvarande femåring vars lekstund med grannflickan förvandlades till en lektion i kristendomens kärna.

Under tillverkningen sammanfattade han vad söndagsskolan och aftonbönen lärt honom om Jesus och kärleken som korset representerar; armarna som spändes ut i en gigantisk öppen famn gentemot hela mänskligheten – inte bara västvärlden – med ett erbjudande om nåd och barmhärtighet. Femåringen utryckte sig väl kanske inte precis så, men andemeningen­ var just sådan.

En liten predikan, men samtidigt stor på grund av sin kärnfullhet om vilket glimrande, hoppfullt och inkluderande budskap evangeliet är. Sannolikt därför det vackraste jag någonsin sett, trots skevheten.

Det gäller att hålla hårt i sådana kors och den äkthet de representerar. Andra korsvarianter, som den finska, måste betraktas som ren urkundsförfalskning. Det skulle ju till och med en femåring begripa. I alla fall en som gått i söndagsskolan.

Kampanjen Afrika svälter!
Annons
Annons
Annons
Annons